Under bokrean fick jag tag i en bok - en slags historiebok - om skogen och skogens betydelse för människan. Den är skriven av Svenska Akademiledamoten Kerstin Ekman och heter; Herrarna i skogen. En bok som beskriver människans förhållande till skog. Från att skogen har varit ett okänt, oanvändbart och skrämmande fenomen så har den idag blivit en viktig ekonomisk faktor. Den naturliga och självväxande skogen är sedan länge ett minne blott. Idag utgör våra skogar till 95 % produktiv mark. Man kan jämställa skogsbruk med annan jordbruksproduktionen dvs att även skogen skördas och återplanteras. Den naturliga skogen är på ett sätt därmed i ursprunglig mening onaturlig.
Efter att ha tagit mig igenom denna bok så slås man av att tankar om att den kända och beskrivbara världen inte per definition alltid är densamma. Det vi ser när vi tittar oss omkring är ett resultat av hur hjärnan tolkar eller förstår. Att se på en skog utan att hjärnan gör någon koppling till att den är ett produktionsmedel och kan omvandlas till en nyttighet innebär att skogen blir ”osynlig”. Utan denna förståelse så kan skog bara vara något otillgängligt svart, okänt och farligt.
En slutsats jag drar efter att ha tagit mig igenom detta verk är det finns olika faktorer/komponenter som avgör vad man ser när man tittar. Det räcker inte bara med att titta. I hjärnan finns den aktuella uppsättningen ingredienser för vad det är vi ser. Utifrån denna något förenklade men ändock intressanta ståndpunkt så har jag de senaste dagarna ställt mig en fråga kring detta. Kan man med ett enda ord förklara hur man förhåller sig till omvärlden? Ett ord som är centralt i ens omvärldsanalys, så centralt att det avgör vad och hur jag hanterar mig själv och mina relationer till omvärlden. Till slut, efter en hel del funderande kom jag fram till ett gångbart ord som beskriver min karaktär. En karaktär som beskrivs med ett ord och som har stor betydelse för hur jag hanterar det jag ser och är med i.
Efter mycket funderande kring denna lekfulla men allvarliga frågeställning har jag funnit ordet OBERÖRBAR. Med det ordet som grundbult i ens betraktande så blir livet fyllt av förberedelser för att möta det minst fördelaktiga. Eller att inte formulera personliga mål som kan resultera i omgivningens eller egen besvikelse. Det kan ju misslyckas och det gäller att kunna möta "livet" rakryggat, vara oberörd och snabbt kunna gå vidare. Skulle det bli bättre än det sämsta alternativet så finns det anledning för att känna glädje. Samtidigt som man har minimerat den obehagliga känslan av besvikelse och tårar. Defensivt och känslokallt, men känslomässigt stabilt. Kan man kalla detta för att försöka leva så att man - i någon mening - blir okränkbar. Människan ska i ett civiliserat samhälle garanteras okränkbarhet. Detta bär vi allla ett kollektivt ansvar för, men det går också att enskilt på olika sätt förbereda sig mot detta. Hur vi förhåller oss till omvärlden beror på vad vi ser. Och det vi ser är den samlade erfarenhet som finns lagrad i vår hjärna. För mig handlar det om att försöka vara OBERÖRBAR. För andra kan det vara någonting annat. Det finns säkert många sätt att ge energi till viljan att vara suverän och okränkbar. Man kan ta fajten om detta på flera sätt. En kvinna på gymmet har en tatuering där det står; It´s my body, soul and spirit. Kanske handlar det också om detta, att ge uttryck för sin suveränitet och okränkbarhet. Faan ta den som försöker.
.
