En gång i tiden lanserades RUT-reformen som en anledning att ge hårt ansträngda familjer ett rimligt stöd i vardagen. Det ansågs som viktigt att ge ekonomiskt stöd (subventioner) för att få hjälp med hushållsnära tjänster. Utgångspunkten i detta resonemang åskådliggjordes av hårt arbetande familjer som inte hann med hemarbetet. Hårt arbetande med otillräcklig ekonomi för att själv – med egna pengar – betala hela kostnaden för den hjälp man ansåg sig behöva. Detta var grunden till den borgerliga alliansens ställningstagande. Det man målade upp i sin ”vision” var möjligheten till billig städhjälp som skulle underlätta vardagen för dubbelarbetande familjer, särskilt då barnfamiljer. Det man nu efter någon tid kan konstatera är att den dubbelarbetande familjen i mycket stor utsträckning är liktydigt med en familj med relativt höga inkomster. Den ensamstående och hårt arbetande småbarnsföräldern verkar inte ha nåtts av denna reform. Det genomsnittliga avdraget för hushållsnära tjänster är mycket lågt. Det är först i inkomstgrupperna över 320.000 kronor som subventionen blir något att tala om. Där har subventionen/bidraget utgått med i genomsnitt 4.000 kronor. I en enda grupp – inkomster över 1 miljon – så blev subventionen/bidraget mer än 10.000 kronor. Denna grupp på 6.172 personer fick också det största beloppet på sammanlagt 65 miljoner.
En tanke man får efter detta konstaterade är att RUT-avdraget till sin form inte i första hand är en åtgärd som hjälper till att avlasta arbetsbördan för hårt dubbelarbetande familjer, särskilt då barnfamiljer. Däremot kan man konstatera att det mer verkar handla om en skev fördelningspolitik. De med höga inkomster får omotiverat stora samhällsstöd för en verksamhet dom själv skulle ta ansvar för. Om borgerligheten skulle vara konsekvent i sin tro på marknaden så skulle man även här basunera ut att denna fråga skall regleras av marknaden dvs staten har inte någonting att göra med hur folk städar och pysslar. Så sa man ju i den omtumlande SAAB-affären.
Det verkar som företrädare för den borgerliga alliansen glömt ursprunget till sin reform. Numera håller man tillbaka när det gäller den hårt arbetande familjens behov av stöd i sin vardag. Numera är huvudargumentet för att behålla och utveckla subventioner/bidrag till de hushållsnära tjänsterna att de genererar nya jobb. Man talar ibland om kvinnor och invandrares nya arbetsmarknad. Kanske är det så att det ger en del jobb, men är det en samhällsinsats som i jämförelse med andra insatser ger ett bättre resultat. Kring detta råder idag stor tveksamhet. Samtidigt måste man vara medveten om att subventioner/bidrag av det här slaget urholkar skatteunderlaget. Permanenta avdragsgilla lösningar belastar kontinuerligt skattebetalaren. Med detta som grund så kan verksamheten inte få ett alltför stort utrymme. Det viktiga är att på ett seriöst och ansvarsfullt sätt behandla hur vi på bästa sätt skall använda våra gemensamma skatteintäkter. Det gäller att föra en politik som lyckas kombinera samhällsnytta med individnyttan utan att förstärka ekonomiska, sociala eller kulturella skillnader mellan medborgare. Den gamla kloka kunskapen om att ”varje fel använd skattekrona är en stöld från de fattiga” står sig än idag. Det är vanligt folk med vanliga inkomster som är grundbulten i skattebasen. Att använda skattepengar för att skapa jobb och egen försörjning är i sig lovvärt. En aktiv arbetsmarknadspolitik är i det sammanhanget oerhört viktigt. Men samhällets insatser får inte cementera eller förstärka gamla klasskillnader. Dessutom kan våra gemensamt ihopslitna skattepengar behövas inom andra mer angelägna områden. Satsningar på tex barnomsorg, skola och sjukvård skulle också generera en hel del nya jobb. En insats som både skapar arbetstillfällen och höjer välståndet i hela landet. Insatser som dessutom når vanliga människor med vanliga inkomster.
Det finns andra exempel på alternativa användningar för att skapa jobb. Dagens ROT-avdrag är inte möjlig bland hyresrätter (bara bostadsrätt och villa). Om man vill skapa arbeten så skulle ett renoveringsstöd kunna ge fler jobb än vad som idag skapas. Byggsektorn har, enligt SABO:s beräkningar kapacitet att renovera ca 50.000 lägenheter i flerfamiljshus per år – däremot finns inte pengar att göra det. Ett tidsbegränsat renoveringsstöd motsvarande en tredjedel av den beräknade genomsnittskostnaden per lägenhet, totalt strax under 7 miljarder, skulle med säkerhet driva på ombyggnadsarbetet och leda till många nya jobb.
Det räcker inte med att hålla fram de (eventuellt) positiva effekterna av en viss typ av åtgärd; man måste relatera det till vad man skulle kunna vinna genom andra, alternativa åtgärder i samma syfte. För jobbens, samhällsnyttans och folkets bästa gäller det att söka lösningar som kan upprätthålla full sysselsättning. Sätt stopp för orimliga subventioner/bidrag till redan välbemedlade.
