Muslimer firar det nya året den 21 mars (Nouruz). Enligt den Gregorianska kalendern väntar de kristna med sitt nyårsfirande till den sista december. Då när det är kallt, mörkt och vi i Sverige lever relativt otillgängligt. Det är en frusen själ i en frusen kropp när det västerländska nya året invigs.
Under den senaste tiden har ljuset kommit. Det är inte mörkt när man går till jobbet och det är inte mörkt när man går hem. Skatan fraktar i sin näbb kvistar som den nybygger eller förbättrar sitt bo med. Den lilla Blåmesen har i sin näbb också gräs, fjädrar e.dyl. Även där gäller det att förbättra i den tilltänkta holken. Snön har smält bort och marken börjar sjuda av liv. Krokusen – den lille gynnaren – har sprängt sin barriär och strålar vackert mot solen.
Det är mycket som händer. Vinterns törnrosasömn är över och det börjar sjuda av liv. En universums och jordens återfödelse gör sitt intrång i våra hjärnor och varanden. Det är i det sammanhanget som det är kreativiteten får sin bästa näring. Under denna tid firar vi också påskhelgen. En helg som utifrån kristen tradition också handlar om en Jesus som återuppstod på den tredje dagen.
Allt detta sammantaget. Plus så mycket annat, borde vara skäl för att även vi i Sverige beslutade oss för att ändra vårt kalenderår. Överge den Gregorianska kalendern och införa något annat. Detta att fira det nya året. Då när något nytt föds eller när något dött återuppväcks borde ske någon gång i mars eller april. Ett nyårsfirande där vi lämnar det gamla och hälsar de nya ofödda eller ännu ej återuppståndna välkommen är mer rätt den 21 mars än den 31 december. Om jag vore den allsmäktige beslutaren i denna fråga, så skulle det nya året ha sin början under april månads första dag.
I Aftonbladet kan man idag läsa att Mona Sahlin och Socialdemokraterna har stora problem vad det gäller hennes popularitet i ”förtroendeligan”. Man kan befara att förtroendet för ett partis ledare också till viss mån kan komma att återspegla det valresultat som vi blir varse om 167 dagar. Om så är fallet återstår att se. Vad vi däremot vet är att det spekuleras kring möjliga och nödvändiga åtgärder för att vända trenden. Kanske ligger statsvetaren (Stig-Björn Ljunggren) närmast sanningen när han menar att partiet idag ”inte förmår anpassa politiken för ett annorlunda samhälle”.
Kanske behöver Mona Sahlin och Socialdemokratin också ges sig en möjlighet till att återfödas i ett anpassat nyårsfirande som har sin grogrund i dagens samhälle där klassorättvisor och klasstillhörighet inte är den enda markören för vad och vem man gillar.
