I den politiska retorikens tjänst gäller det att utnyttja alla möjligheter till att imponera på den svenska valmanskåren. För någon dag sedan hörde jag något häpnadsväckande. Anders Borg pratade om att man bedrev en politik för full sysselsättning. Detta säger karln i samma veva som han presenterar sin senaste budget. Kanske vet han inte att det enligt SCB just idag är 459.000 arbetslösa. En ansenlig mängd människor som saknar jobb och egen försörjning. Dessutom innehåller budgeten inga nya insatser för att få stopp på detta utanförskap.
Hur målet om full sysselsättning - i moderat tappning - skall kunna bli verklighet har jag svårt att förstå. Även om konjunkturen kraftigt svänger och efterfrågan på arbetskraften ökar så har jag svårt att se att vi uppnår den fulla sysselsättningen. Detta av det enkla skälet att den nuvarande regeringen alltför ensidigt driver en skattesänkarpolitik. Vi vet tex att långtidsarbetslösa personer i stort tillhör tre grupper. De som har svårt att slå sig in på arbetsmarknaden är de utomnordiskt födda, personer med funktionshinder och de som är 55+. Dessutom är det betydande svårigheter för arbetssökande ungdomar som inte avslutat sin gymnasieutbildning.
Den budget som Anders Borg presenterade häromdagen saknade helt insatser för att hjälpa och stödja de arbetslösa. Dessutom drar man in ett lovat stöd till kommuner och landsting på 12 miljarder. Pengar som är nödvändiga för att upprätthålla kvalitet och sysselsättning i hårt ansträngda kommuner. Dessa pengar skulle på ett avgörande och aktivt sätt kunna bidra till en bättre välfärd med förhöjd kvalitet. Utan dessa pengar finns det risk för fortsatta uppsägningar. Inte på grund av bristande efterfrågan eller outtalade behov utan beroende på att det saknas ekonomiska medel. Massuppsägningarna av sjukvårdpersonal i Västernorrland är ett tydligt exempel på detta. En fortsatt skattesänkarpolitik undergräver förmågan att forma ett gott välfärdssamhälle.
.
