Det finns vinnare och det finns förlorare. Som vinnare kan det vara skönt att sola sig i glansen av den uppskattande skara som dunkar i ryggen och tjoar. Dagens Vasaloppsvinnare Jörgen Brink och Susanne Nyström går nog – gissar jag – omkring i en trött kropp men med ett euforiskt lyckorus. Tänk att i hård tävlan efter de 9 milen slutligen få ställa sig överst på prispallen. Det måste vara en enorm känsla.
Man behöver inte vara en intellektuell avantgardist för att förstå att motsatt känsla uppstår om man får uppleva det motsatta dvs att vara den som förlorar. Och förlora det kan man göra på många sätt. I idrottens värld är det en sak och att förlora position eller uppskattning i samhällsgemenskapen är en helt annan. Många gånger så avgörs individers förhållanden av vad politiker tycker och reglerar. Den borgerliga alliansen har gjort en hel del ingrepp i det av tradition starka välfärdssamhället Sverige. Deras politik har i propagandan kretsat kring tre begrepp. Dessa uttala som ett mantra och anses vara det enda saliggörande. Det handlar om sänkt skatt, minskade bidrag och någonting som man kallar arbetslinjen. Dessa mantra kräver politiska beslut, men det blir inte alltid så bra när man skyndar fram.
Pratade igår med en vän till mig. Han har sedan några år inte haft någon heltidsanställning. Han har som han brukar säga, hankat sig fram på kortare och flera försörjningsformer. Under hela inkomståret har han arbetat som tidningsutdelare, men det har inte utgjort en heltidstjänst. Dessutom har han arbetat som ledsagare dvs hjälpt och stöttat handikappade ungdomar i deras vardag. Detta har heller inte utgjort en heltidstjänst. Dessa två jobb har han under hela året. Dessutom är han egen företagare. Under vissa perioder är det igång. Periodvis – på året - inbringar företaget tillräckliga inkomster för att kunna garantera försörjning. Problemet är att företaget inte är tillräckligt inkomstbringande under årets alla 12 månader. Detta har gjort att min vän har kombinerat arbete med det egna företaget, arbetet med ledsageri, arbetet med att dela morgontidningar med A-kasseersättning för vissa dagar. Enligt hans egen utsago har det funkat ganska bra. A-kassedagarna har räckt länge och han har i huvudsak försörjt sig på eget arbete och inte bidrag.
Den borgerliga alliansens jobbpolitik slår hårt mot honom. Igår berättade han för mig att han varit tvungen att säga upp sig från sina anställningar. Han kan inte försörja sig på att vara ledsagare och tidningsbud. Och han får ingen A-kassa om han jobbar deltid. I det här fallet blir den borgerliga alliansens politik någonting som tvingar människor från arbete till bidrag. Och detta rimmar illa med vad man säger sig vilja uppnå och mena.
Man tvingar min vän bort från egen försörjning och arbete till 100% arbetslöshet. Ingen A-kassa (bidrag i borgerlig termenologi) för att låta honom fortsätta arbeta. Samtidigt är man ivriga försvarare av andra ”liknande” bidragsberoende verksamheter. Det är tex ok med bidragen (skattesubventioner) till de hushållsnära tjänsterna. Varför ok i det ena fallet och inte i det andra? I mitt perspektiv handlar det mest om konservativ fördelningspolitik. Visst är det egentligen bara en politik där de redan rika får mer på bekostnad av de mindre bemedlade?
.
