Det har hänt att jag kommit åkande efter en väg – livets väg - och farten har falnat samtidigt som styrningen slutat fungera. Helt plötsligt och oförståeligt har färden slutat nere i dikesgrenen. Väl där känner man sig tilltufsad och orolig, även om det inte finns tillstymmelse till någon allvarlig fysisk skada. Mentalt finns en oro för framtida men och framtida konsekvenser. Väl uppe från dikesgrenen har jag någon gång konstaterat att det är omöjligt att bedöma vartåt den fortsatta färden skall ske. Det saknas helt plötsligt en tydlig, konkret och närvarande väg. Ingenting är som det har varit. Det gäller att hitta en väg och det gäller att hitta en riktning. Något nytt har tagit sin början, samtidigt som chocken eller förståelsen för det som skett är obearbetat och svårförstått. Det kan vara nog så svårt att förstå vad som skett och den fortsatta resan kan i starten sakna medvetna och uttalade målsättningar. Vid ett par tillfällen har jag drabbats av omskakande dikeskörningar. Att köra i diket och begreppet psykisk ohälsa har i detta sammanhang starka beröringspunkter.
Den psykiska ohälsan är ett av vårt samhälles stora folkhälsoproblem. Den svenske medborgaren förbrukar en hel del mediciner för att motverka eller lindra effekter kring detta ohälsoproblem. Läkemedelsindustrin går på högvarv och psykmediciner säljer som smör smälter i solsken. När psykisk ohälsa drabbar någon i en ens bekantskapskrets så påverkar det långt fler än den enskilt utsatte. Det finns mycket som talar för att anhöriga i mycket stor utsträckning även de drabbas av ohälsa. Det finns ett antal bakomliggande faktorer till det. Tankarna och funderingar kring mitt ansvar och min skuld (har jag gjort något fel?). Vad kan den ”sjuke” få för vård och läkande insatser inom den öppna eller slutna psykiatriska vården? Tankar och funderingar om hur det sociala nätverket på bästa sätt kan stötta och främja en återhämtning. Så här sa Gull-Britt kring anhörigmedverkan i vården 1975. ”Personalen är bara intresserad av oss anhöriga när det gäller att få oss att ställa upp på permissioner och avlasta personalen i deras dagliga arbete”. Hur förhåller det sig idag? Det har hänt mycket sedan 1975 och citatet kanske är orättvist gentemot dagens psykiatri, men de anhöriga har gissar jag en alltför svag ställning. I tidningen Revansch 3-4/2010, som för övrigt innehåller ett Valspecial, uttalar sig bl.a. Åsa Moberg. En rikskänd journalist med flera läsvärda böcker om hur det är att leva med en person som drabbats av psykisk ohälsa (bipolär). Hennes syn på stöd och anhörigstöd kan skönjas i följande uttalande: Hade jag och Adam bara fått lite hjälp eller stöd hade vi kanske klarat det. Men först ska allt gå överstyr. Den psykiatri vi har idag är så nedmonterad att om man ska få hjälp så måste man antingen begå brott eller vara knallpsykotisk. Det finns nog en hel del som återstår att göra. I det sammanhanget kan det vara värt att minnas, tänka på och arbeta för det som Leif på Verdandi tyckte. Grovjobbet är att hitta något positivt bland allt det negativa. Det måste få finnas en oas i ett hårt samhälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar