Lödighet

För inte så länge sedan fanns det en alldeles bestämd uppfattning om arbetare och böcker. Möjligen är denna uppfattning sprungen ur den verkligheten att skolan och därmed möjlighet till utbildning endast var förunnat ett fåtal. Möjligheten att utbilda sig i ett Sverige med endast 6-årig folkskola och obefintlig fortsättningsskola var för de lägre samhällsklasserna en omöjlighet. Till skillnad från idag när samhället arbetar med problem som bristande motivation och skolk så såg dåtidens problematik helt annorlunda ut. Möjligheten till utbildning var begränsad. Det fanns hos stora grupper av vanligt folk en vilja till utbildning som man var förhindrad att delta ta i. För inte så länge sedan var det vanligt att man hörde äldre människor beklaga sig över att de inte fick gå i skolan som de velat.

Möjligen är det i den vardagsbilden som en del gav uttryck för tankar om att ”böcker i ett arbetarhem visar på bildning” dvs där bodde personer som inte lät sig nedslås och kuvas av ett bristfälligt samhälleligt utbildningssystem. Dessa människor sökte på egen väg den bildning man kunde finna i boken och läsecirklar. Dessutom var boken inte bara ett behövt textinnehåll. Det var också en produkt, en statussymbol. Vackert inbundna böcker stod högt i rang.

För egen del kom jag att präglas av bokens betydelse i hemmet, trots att min uppväxt gav långt bättre utbildningsmöjligheter än tidigare generationer. Trots detta har boken fram till alldeles nyligen haft en särställning hos mig. Böcker skall vara egna, böcker skall sparas, böcker innehåller en genuin och tidlös text av intresse för all framtid m.m. Så gott som ingen köpt bok har därmed fått lämna hemmet. Vare sig den upplevts som dålig eller bra. Det håller dock på att ske en förändring. Alltmer har insikten om att boken mer måste betraktas som en färskvara än ett tidlöst dokument gjort sig gällande. Vilket betytt att jag aktivt ställt mig frågan om vad som behöver finnas kvar av min lilla bokskatt. Har helt sonika böjrat läsa om böcker för att få svar på frågan om dess aktualitet idag och om de ska bevaras eller inte. Under de senaste dagarna har en rad av nobelpristagaren och författaren Pär Lagerkvists böcker fått sig en ny bedömning. Hans böcker har till det yttre en mycket religiös inramning. De handlar helt sonika om bokens huvudperson och andra människors sökande efter det heliga landet. För att finna det heliga landet genomförs pilgrimsfärder. Vem som lyckas och vilka som inte lyckas ger hans böcker inte riktigt svar på, däremot finns det mycket som pekar på att den som följer konvention, lag och har lyckade yttre förutsättningar inte alltid betyder detsamma som att lyckas nå fram. Det finns en frågeställning om det sanna kontra det ”sanna” som kittlar. Till sitt yttre handlar hans författarskap om ett religiöst motiv och religiösa symboler. I min tolkning låter jag det heliga landet få symbolik av uppnådd lycka eller den utvärderande slutstation som döden innebär. Fram till dess har vi att vandra livets väg (pilgrimsfärd). Hur och under vilka förutsättningar vi gör det har viss betydelse, men det viktiga är trots allt hur lödiga vi är som människa. Det gäller att vara lödig dvs äkta och gedigen mot oss själva och gentemot vår omgivning. Böckerna: Gäst hos verkligheten, Själarnas maskerad, Bödeln, Dvärgen, Barabas, Ahsverus död, Pilgrim på havet, Det heliga landet och Onda sagor finns inte längre i min närhet. Frågan om vad det äkta livet är och hur man ska leva för att uppnå den sanna meningen med livet är självklart också viktigt idag. Men den förlorar i kraft av att åskådliggöras i en miljö som inte har bäring i ett alltmer sekulariserat samhälle.

.