Kristdemokraterna vill nischa sig som att dom är och företräder verklighetens folk. Vem eller vilka som utgör verklighetens folk och vilka som inte gör det, kan vara nog så svårt att förstå. En Kd-definierad kulturelit utgör inte verklighetens folk, men i övrigt? Författaren och Nobelpristagaren Pär Lagerkvist försökte redan i förra seklets början ge sin bild på verklighet och verklighetens folk. I den självbiografiska boken Gäst hos verkligheten formas en berättelse om hans uppväxt och ungdom. En bok som idag inte har speciellt mycket verklighet att förmedla. Lite grovt kan man beskriva innehållet som ett tidsdokument om några människors livsbetingelser. Ett centralt tema är huvudpersonens förhållande till döden, Gud och Guds existens. Efter att läst detta verk går det inte att konstatera annat än att boken idag saknar aktualitet. Som historiebok håller den inte heller måttet. Den boken kommer att få lämna bokhyllan och förflyttas till pappersinsamlingen. Det som dock gjorde intryck var följande små rader: Ja, världen den var hur som helst. På det ena viset och på det andra, det var ingen reda med den. Det var alldeles som det föll sig. Inte lönade det sig mycket att ha några särskilda önskningar beträffande den, det såg man nog.
Och det är väl så det funkar. Verkligheten och verklighetens folk kan ha helt olika och skilda perspektiv på livet och tillvaron. Det borde Kristdemokrater och andra ta till sig. För egen del har min egen politiska metafor varit att bygga politiskt tänkande kring begreppet hur vanligt folk har det dvs majoriteten av en population. Kring dessa, det vanliga folket, finns dom som har det sämre och dom som har det bättre. Även detta skall man självklart förhålla sig till. Enligt det synsättet så kan man konstatera vissa borgerliga partier aktivt driver en politik för ökad otrygghet bland gruppen vanligt folk. Det finns en rad bevis för detta. Ett av områdena är krav på förändrade villkor för oss löntagare. Hur i all sin dar kan det bli ett bättre och modernare samhälle om man ökar vanligt folks otrygghet. Centern och CUF verkar i vissa frågor ett syndikalistisk eller anarkistiskt alternativ i den borgerliga alliansen. Centerns angrepp på fackföreningsrörelsen och kravet på att avskaffa Lagen om anställningsskydd (LAS) är ju helt sanslöst. Hur kan det gynna vanligt folk i vardagen. Dessutom är det så att man totalt har missuppfattat lagen. Turordningsreglerna i LAS är förhandlingsbara och gäller i grunden bara människor med samma kompetens. Centerna blandar äpplen och päron för sin sak dvs öka otryggheten bland vanligt folk.
I gårdagens Aftonbladet finns en artikel som redovisar internt bråk i alliansen vad det gäller den svenska arbetsrätten. Det bär mig emot, men för en liten stund är jag nöjd med Moderaternas analytiska förmåga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar