Detta att veta vad saker och ting är, är banne mig inte så lätt. För någon dag sedan spatserade jag omkring på en kyrkogård. Vid en gravplats fanns en ståtlig och imonerande gravsten. På denna gravsten fanns det uppgifter om den avlidnes identitet och yrke. Kryddkramhandlaren Carl Fredrik Gylling 1765-1837 vilade vid denna plats. Egentligen bryr jag mig inte ett jota om Carl Fredrik, däremot väcktes en viss nyfikenhet kring vad en kryddkramhandlare var för en. Nu vet jag det. Han var helt enkelt en handlare kring vissa produkter. Ett affärsmannaskap som helt klart har givit en förmögenhet och säkert en hel del aktning.
En handlare/krämare var då likaväl som nu ett viktigt mellanled när det gäller att koppla ihop producent och konsument. Det finns många goda svenska exempel på krämare som till och med lyckats på en internationell marknad. Kamprad med IKEA och Persson med HM är två exempel på lyckade affärshjärnor. Självklart skall förmågor och energier som hjälper till att tillhandahålla "önskvärda" produkter betala sig på det privata planet. Det gäller såväl den gamle Carl Fredrik som de nutida affärsmännen. Men! Man kan också se denna process utifrån en aktuell politisk fråga om valet mellan valfrihet och jämlikhet. Det är ju alltid så att valfrihet, om den utgör den enda ledstsjärnan - skapar skillnad, konserverar ojämlikhet eller ökar klyftorna. På samma sätt skulle en matematisk jämlikhetssträvan utan valfrihet minska individers möjlighet till självbestämmande och försvåra den nödvändiga samhällsutvecklingen. Dessa två utgångspunkter måste vi förhålla oss till. Samtidigt som begränsning i valfrihet innebär en begränsning för några men det motsatta för andra. På samma sätt kan åtgärder för ökad jämlikhet betyda krav och inskränkningar för en del samtidigt som andra kan erhålla nya möjligheter och förbättringar. Det är viktigt med valfrihet. En förutsättning för att forma det goda samhället är dock att valfrihetens utformning på ett adekvat och klokt sätt kan kommuniceras mot jämlikhet. Om detta vittnar bla en nyutkommen bok Jämlikhetsanden.
Om jag håller mig kvar lite vid Kryddkramhandlare Carl Fredrik och hans värv så kan man utgå ifrån tre perspektiv. Ett; Det var säkert en ambitiös och arbetsam person och för detta skall han belönas. Två; Man kan utgå från att han var en hyfsad inköpare av sina produkter. Han kunde för rimliga kostnader fylla sitt lager och försäljningsrum med goda och attraktiva produkter. Tre; Han var en duktig försäljare som till goda men acceptabla priser kunde tillhanda de produkter som stadens konsumenter sökte. Sammantaget skapade han på detta sätt en rikedom som långt mer översteg de människor han till vardags och sin verksamhet kom i kontakt med. Ur ett valfrihetsperspektiv skulle allt kunna få vara vid detta. Några blir rika. Andra blir mindre rika. Vissa blir fattiga. Ur ett jämlikhetsperspektiv kan man anse att den tingens ordning inte är önskvärd. Det är inte rimligt att medborgare och människor i samma samhälle lever under allför skillda livsvillkor. Argumenteringen för inskränkningar i Kryddkramhandlarens frihet kunde ha följande utgångspunkt. Carl Fredriks arbetsinsats och nytta skall självklart belönas. Däremot finns det anledning att tro att producenter (tidigare led) inte i förhållande till slutresultatet fått det bästa priset. Dessutom finns det nog fog för misstanken om att konsumenten också tvingats betala ett överpris. Den orättvisa och ojämlikhet som skapats kan lösas med en politik för jämlikhet genom att minska valfriheten för krämaren. För det är så att för varje vinstkrona som skapats innebär att andra i marknadsföringskedjan tvingats avstå en peng. En slant som kunde ha fördelats på annat sätt. Detta gäller såväl i 1800-talets början som idag. Man behöver inte fundera länge för att hitta exempel på hur det fria valet kan gå snett. Utvecklingsländer producerar till vår marknad med barnarbete och till underpriser. Finanvärldens ohämmade vinstjakt slår tillbaka på vanligt folk som tvingas lösa situtationen med arbetslöshet och överpriser.Osv.
Kan inte låte bli att avsluta med en länk som visar hur det blivit en hel del pengar över för att ge chefer en ganska stor och rejäl lön. Här handlar de om dom som skapar avtal och ramar för din och min lön. Löneförhandlare leder löneligan. Kanske är lönen motiverad, kanske inte. I vilket fall som helst det är pengar som också skulle ha kunnat vara fördelade till andra svenska löntagare. De med något måttfullare månadslön. Eller varför inte använda en del av den högavlönade elitens inkomster till att bygga vidare på välfärdssverige. De med psykiatriskt funktionshinder har endast i 35 % av fallen en löneinkomst. En löneinkomst som sällan överstiger 90.000 kronor. Kanske kan fler av dem erbjudas sysselsättning och bättre inkomster om vi begränsade överklassens valfrihet och ökar andras.
.
