Det grävs, pysslas och arbetas i kolonilotterna. Själv har jag en förnimmelse av att finnas där jag har hela världen i min ficka. För någon dag sedan väntade jag och mina arbetskamrater på avlösning. Klockan närmade sig skiftbytet (jobbar inom sjukvården) och nattpersonalen skulle snart vara på plats. Sex stycken skulle komma. Och de kom! Det var Slava från Ryssland, Christina från Finland, Juan från Chile, Nabil från Marocko, Alamgir från Bangladesh och Claes från Hägersten. Det skapades då en kognitiv samtidsbild av att ha hela världen i sin ficka. Globaliseringen kan ges många uttryck. Allt från kapitalets världsomspännande förgreningar till migranter som söker sin framtid i andra länder. Några söker sig hit. Andra söker sig dit. En bekant till mig – som jag inte träffar så ofta – berättade att han och hans fru varje år vistas 4-5 månader i Indien. Dom gillar inte den kalla, mörka svenska vintern och söker sin tillflykt till sin ”sommarstuga” i Indien. Även det ett exempel på en pågående globalisering där länder, människor och kulturer kommer allt närmare och allt oftare möter varandra. Även om det finns olika skäl att söka lyckan/framtiden i andra länder så är det vällovligt och bra för individen och det land migranten bosätter sig i. De enda förlorarna är de länder som mister den arbetskraft som man själv så väl behöver. Högutbildade och behövda personer utgör en oersättlig resurs i sitt land. Gjorda investeringar (samhällskostnader) borde stanna i landet och inte utgöra en kostsam ”exportprodukt”. Det var föresten ett av skälen till att den nu rivna Berlinmuren en gång skapades. Det gällde att hindra de påkostade och utbildade grupperna att lämna landet. Samhället/staten ville få valuta för sina investeringar.
Att denna rörlighet är något bra och positivt råder det inget tvivel om. Man ska nog vara en inskränkt Sverigedemokrat för att inte förstå nyttan med denna utveckling. Däremot kan man ibland skönja företeelser som man inte bör vara stolt eller glad över. Det är idag möjligt för svenska arbetsgivare att anlita utländsk arbetskraft med löner och anställningsvillkor som ligger långt under den svenska nivån. Förändrad lagstiftning och den hårdnande konkurrensen är två anledningar till detta. En tredje är att människor från den ”fattiga världen” trots vår uppfattning om usla villkor ibland kan få bättre lön än i sina hemländer. I de svenska skogarna har det berättats om de Thailändska bärplockarna. Inom den gröna näringen (jordbruk och trädgårdsverksamhet) växer det alltmer upp en underbetald och utnyttjad gästarbetarkår. De rumänska (Europas fattigaste land) gurk- och jordgubbsplockarna har många gånger en vedervärdig arbetsmiljö, dåliga löner och bristfälliga boendevillkor. MEN! Under den säsong de vistas i landet så finns det de som – trots den urusla lönen – tjänar motsvarande fem årslöner i hemlandet. Med svenska mått mätt blir det en slags slavhandel, fast den enskilde säsongsarbetaren kan ibland anse sig vara nöjd med situationen. Det är trots allt bättre än i hemlandet. Att jobba under villkor som inte är svenska utan har sin grund i ett fattigt lands socioekonomiska struktur ställer till problem. Det handlar ju definitivt inte om att man får ta seden dit man kommer. Cyniska och konkurrensutsatta odlare tar till tvivelaktiga och omoraliska medel för att göra vinst och få verksamheten att gå runt.
Hur ska vi förhålla oss till detta? Bör också svenska produkter RÄTTVISEMÄRKAS?
.
