Utbredd fattigdom - en besvärande verklighet

Den tiondel av befolkningen som tjänar mest har ökat sina inkomster med 50 procent. Under samma tid har den tiondel som tjänar minst ökat inkomsterna med ynka 5 procent. Ynkligt och ovärdigt kan jag tycka. Har mycket svårt att förstå det produktiva i detta. Var ligger det sunda i att samhället alltmer kantrar till förmån för de som redan har så det räcker. En allt friare marknad med allt mindre av demokratiska styrmedel kommer att driva denna utveckling vidare. Ett aktuellt exempel på detta är hur politiker överlämnat skötseln av våra äldre till riskkapitalbolag som sätter hög vinst före god omvårdnad. Vem kunde tro att välfärdsstaten skulle få en sådan utveckling. Planerad skattesmitning och vinstmaximering går före god kvalitet i den privatiserade äldreomsorgen. Den överblivna/sparade kronan skickas utomlands och inte till att förbättra verksamheten. Nej, det blir snarare tvärtom. Personaltätheten minskar och blöjor byts allt mer sällan. Allt för att spara och skapa en vinst som obeskattad lämnar landet. Privatiseringen synliggör också ett diffust verktyg som bildar förutsättningar för framtiden. Uteblivna skatteintäkter pga skattesmitningen måste kompenseras. Endera i form att ytterligare inkomstskatter eller genom att ytterligare minska/spara på verksamheter. Det senare skapar en fortsatt utarmning. Onyttan har därmed blivit legio. Det skulle vara betydligt bättre för landet, den gamle och dess anhöriga om överblivna pengamedel kunde användas i dessa verksamheter. Bättre med pengar till en offentlig verksamhet än att de ska utgöra ett läckage ur svensk ekonomi.

Politiken har ett stort ansvar. Demokratin är dess verktyg. Den utveckling som man kan skönja har till viss del en politisk klangbotten. Den nuvarande alliansregeringen har under sin tid beslutat och genomfört en rad skattelättnader och sparat på sjuka och arbetslösa. Runt 100 miljarder har det handlat om. Pengar som i stor utsträckning styrts mot människor med redan goda inkomster och goda livsbetingelser.

Fattigdomen breder ut sig. De som lever på låg ekonomisk standard har på elva år ökat från 8,4 till 14,8 procent (2010). Försämringar i välfärdssektorn och allt större skillnader i inkomst och livsbetingelser kommer inte att skapa lugn, harmoni och konsensus. En fortsatt utveckling med ökade skillnader i inkomst och en allt orimligare välfärdsstat kommer att förändra Sverige och svenskarnas attityd till makten. Upplopp och klassmotsättningar kan även här bli en besvärande verklighet.


.