Det skulle behövas 6000 nya studentlägenheter för att motsvara de studerandes behov av boende. Under 2010 byggdes det mindre än 200 studentlägenheter. Långt ifrån behovet alltså. Utbudet matchar inte efterfrågan. Hur kan det komma sig? På samma sätt förhåller det sig inom den sk vanliga bostadsmarknaden. Det byggs inte för de som efterfrågar ett boende.
Allt sedan marknaden ensamt utan en stark politisk styrning varit gällande så har bostadsbranschen varit en katastrof. Mängden av nytillkomna lägenheter motsvarar inte på långa vägar den efterfrågan som folkökningen motsvarar. Bostadsbristen i storstäder och tillväxtområden är ett faktum. Under ett antal år har samhällets subventioner för att stimulera bostadsproduktion inte existerat. Det har inneburit att nyproduktionen blir alltför dyr och kräver boendekostnader som för många blir alltför höga. Samtidigt så innebar borttagandet av bostadssubventionerna, det dyra kostnadsläget och ”kravet” på hyror att vinstmarginalen inte fick rätt nivå. De som står för byggande för att tillfredsställa bostadsbehovet saknar incitament för att lösa problemet. Till skillnad mot mobiltelefoner så finns det inom det här området inte så mycket att välja på.
Marknadens lösning på att hantera detta problem blir att låta marknaden än mer få reglera de bostäder som faktiskt finns. Marknaden, företrädare för vissa partier och en del av de som har eller efterfrågar bostad ser omvandling och privatisering av boendet som den rimliga och enda lösningen. Genom att bli aktör på en marknad så kan man efterfråga och konkurera om de bostäder som finns på disken. Har man bra på fötterna så lyckas man bra. Har man sämre på fötterna så får man försöka göra att det bli bättre sen. Bostad som en social rättighet är passé.
Allas rätt till en bostad för att det är en social rättighet gäller sannerligen inte längre. Samtidigt som detta inte längre gäller har gruppen bostadslösa blivit allt fler. Andelen ”härbärgen” med långtidsboende ökar. I Haninge finns en boendeenhet som heter Ryssevik. En verksamhet som – vad jag förstår – ibland kan erbjuda bostadslösa människor ett tillfälligt boende. I avvaktan på ett mer varaktigt boende. Ryssevik inhyser en mängd människor som saknar ett mer ordinärt boende. Ett boende som till viss del är inhyst i vanliga lägenheter. Flera ”bostadslösa” delar på en lägenhet med eget rum, men man delar vardagsrum och kök. Ryssevik hyser idag ca 150 personer på Gålö och i Brandbergen.
Marknadslösningar med bostadsbrist som följd har sannerligen inte varit någon hjälp för denna grupp av människor. För 15 år sedan existerade inte denna boendeform i Haninge. Det fanns inget behov. Då byggdes det för fullt, politiken tog sitt ansvar och folk bodde i egna lägenheter. Dessutom var det samma positiva trend i andra kommuner med stark tillväxt och befolkningsökning. När bostadsmarknaden var ett verktyg för politiken kunde man på ett bättre sätt garantera och verka för att bostaden var en social rättighet. Det är nog dags att överge denna hårdhudade och omänskliga marknadsdogm. Åter till demokratiskt beslutsfattande om mänskliga behov. Politiker ta återigen ert ansvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar