Alla vill bo under eget tak

Det skulle behövas 6000 nya studentlägenheter för att motsvara de studerandes behov av boende. Under 2010 byggdes det mindre än 200 studentlägenheter. Långt ifrån behovet alltså. Utbudet matchar inte efterfrågan. Hur kan det komma sig? På samma sätt förhåller det sig inom den sk vanliga bostadsmarknaden. Det byggs inte för de som efterfrågar ett boende.

Allt sedan marknaden ensamt utan en stark politisk styrning varit gällande så har bostadsbranschen varit en katastrof. Mängden av nytillkomna lägenheter motsvarar inte på långa vägar den efterfrågan som folkökningen motsvarar. Bostadsbristen i storstäder och tillväxtområden är ett faktum. Under ett antal år har samhällets subventioner för att stimulera bostadsproduktion inte existerat. Det har inneburit att nyproduktionen blir alltför dyr och kräver boendekostnader som för många blir alltför höga. Samtidigt så innebar borttagandet av bostadssubventionerna, det dyra kostnadsläget och ”kravet” på hyror att vinstmarginalen inte fick rätt nivå. De som står för byggande för att tillfredsställa bostadsbehovet saknar incitament för att lösa problemet. Till skillnad mot mobiltelefoner så finns det inom det här området inte så mycket att välja på.

Marknadens lösning på att hantera detta problem blir att låta marknaden än mer få reglera de bostäder som faktiskt finns. Marknaden, företrädare för vissa partier och en del av de som har eller efterfrågar bostad ser omvandling och privatisering av boendet som den rimliga och enda lösningen. Genom att bli aktör på en marknad så kan man efterfråga och konkurera om de bostäder som finns på disken. Har man bra på fötterna så lyckas man bra. Har man sämre på fötterna så får man försöka göra att det bli bättre sen. Bostad som en social rättighet är passé.

Allas rätt till en bostad för att det är en social rättighet gäller sannerligen inte längre. Samtidigt som detta inte längre gäller har gruppen bostadslösa blivit allt fler. Andelen ”härbärgen” med långtidsboende ökar. I Haninge finns en boendeenhet som heter Ryssevik. En verksamhet som – vad jag förstår – ibland kan erbjuda bostadslösa människor ett tillfälligt boende. I avvaktan på ett mer varaktigt boende. Ryssevik inhyser en mängd människor som saknar ett mer ordinärt boende. Ett boende som till viss del är inhyst i vanliga lägenheter. Flera ”bostadslösa” delar på en lägenhet med eget rum, men man delar vardagsrum och kök. Ryssevik hyser idag ca 150 personer på Gålö och i Brandbergen.

Marknadslösningar med bostadsbrist som följd har sannerligen inte varit någon hjälp för denna grupp av människor. För 15 år sedan existerade inte denna boendeform i Haninge. Det fanns inget behov. Då byggdes det för fullt, politiken tog sitt ansvar och folk bodde i egna lägenheter. Dessutom var det samma positiva trend i andra kommuner med stark tillväxt och befolkningsökning. När bostadsmarknaden var ett verktyg för politiken kunde man på ett bättre sätt garantera och verka för att bostaden var en social rättighet. Det är nog dags att överge denna hårdhudade och omänskliga marknadsdogm. Åter till demokratiskt beslutsfattande om mänskliga behov. Politiker ta återigen ert ansvar.

PRIDE-frihet samlar folk

Det kändes som om man nått konsensus. Enligt media så var det 50 000 människor som deltog i Pride-paraden. Imponerande! Lägg till alla de som var på plats för att nyfiket iaktta eller stödja föreställningen om rätt till en sexualitet bortom den heterosexuella normen. Närvaron av denna folkmassa gör arrangemanget mer än dubbelt imponerande.

Visst är det så att Pridefestivalen innehåller en hel del utav spektakel och showbiz, men den dominerande tanken om att bygga förutsättningar för sexuell frihet låter sig inte skymmas. Festivalen är idag den politiska verksamhet där kravet på ökad frihet bäst gör sig gällande. Kraften i rörelsen och stödet från det etablerade organisationsSverige och hos en närvarande allmänhet går inte att jämföra med något annat politikerområde. Arbetarrörelsen och 1: majdemonstrationen kan slänga sig i väggen. Där samlas långtifrån lika många engagerade och närvarande frihetskämpar. Ur det perspektivet är Pridefestivalen något unikt och viktigt. Inte bara som en symbol för rätten för vissa att bli accepterad och utöva. Nej festivalen utgör också ett forum för människor som längtar och drömmer frihet. Trots allt prat om ett mer individualiserat samhälle så visar paraden på någonting annat. Nödvändigheten av att den individuella friheten mår bra av att kanaliseras genom kollektiva former. Den blir till en kraft att förändra.

För egen del har jag genom åren lärt mig att omvärdera synen på HBT. För inte alltför länge sedan skilde jag på beteendet och människan. Det kunde betyda att jag inte hade något emot den homosexuelle men ville inte acceptera homosexualitet. Det var ju inte förenligt med naturen. Tack och lov har min ståndpunkt förändrats. I dag präglas min ståndpunkt av ”en ann är lika goo som en ann”. Den utvecklingen tackar jag för. Min heterosexuella norm håller på att förändras. Fast det återstår en bit. Vill ytterligare förändring. Känslomässigt reagerar jag olika om jag ser en man-man, kvinna-kvinna eller man-kvinna offentligt utöva ömhetsbetygelser. Den obalansen i mitt känslosystem och hjärna skulle jag vilja bli befriad från. Och om det inte lyckas med mig, så kan det vara bra för mänskligheten om kärlek, respekt och kamratskap hade ett större värde och var könsneutralt.

Kampen för frihet är viktig. Så länge denna frihet inte utgör ett hot mot eller riskerar att utgöra ett förtryck mot andra, så gäller det att gilla läget och stödja. Det kan jag komma att göra mer aktivt nästa år. Kanske är det dags för en heterosexuell norm att ställa sig i ledet och ge sitt stöd.

Kampen för frihet är viktig. Ibland går det bra. Ibland med bakslag. Vill avsluta med några rader bortom Pride och HBT-rörelsen. Bakslaget var uppenbart för killen som brukar sälja Situation Stockholm. Helt ”plötsligt” låg han där på gatan och sov. I höger hand höll han en halvdrucken öl. Framför sig på trottoaren låg en bunt osålda Situation Stockholm. Den kampen, för hans frihet, är också viktig. Friheten från en drog som förgiftar förutsättningarna för ett gott liv och ger hemlöshet är vedervärdig. Individuellt gör han säkert sina försök, men idag sket det sig. Hoppas han finns på banan i morgon. Kanske blir han en initiativtagare till ett arrangemang mot utanförskap som når Pride-festivalens nivåer.

.

Ego i sitt sammanhang

Kan det vara så enkelt som att nyckeln till livets förgänglighet finns dold i två frågeställningar kring det egna varandet. Läste för en tid sedan ett litet häfte där ett av kapitlen hette: Vad är psykisk ohälsa? Och sannerligen kunde man inte av några futtiga rader och ord definierar grundbulten i psykisk ohälsa. Samtidigt med detta kan man konstatera att dessa frågeställningar är universiella och gäller oberoende av hälsa eller ohälsa.
Jag hämtar följande text och citerar. ”För individen är det två angelägna frågor som måste definieras mot varandra:
- Vad behöver jag för att uppleva välbefinnande?
- Vad tolererar andra individer/grupper att jag gör?
Vi balanserar mellan behovet av individualitet och önskemålet att leva i gemenskap med andra. Det sista innebär ofelbart att vi till viss del får ge avkall på egna önskningar och behov.”
Så sant, så sant!