Vad lönar sig?

Så har vi då äntligen fått november. Den första snön har lagt sig. Och många börjar känna förväntningar inför den stundande julen. Vi som är medlemmar i Kommunalarbetareförbundet kommer snart att meddelas vilka nya löner som gäller från och med 1 januari 2008. Hur kommer den julklappen att se ut och tas emot. Visst har våra centrala förhandlare gjort ett gott jobb. Det verkar – om man ser till helheten – som om löneförhöjningen kan bli rejäl. Åtminstone för en del. Andra kan bli helt utan eller få mycket små löneuppräkningar. Skälet till detta stavas individuella löner. Det innebär att man lokalt skall fördela en kaka. Grunderna för hur kakan skall fördelas saknas på många ställen. Mina fackliga företrädare villkorar individuell lönesättning med som man säger ”att det finns kriterier framtagna som är kända av alla och som man är överens om på stället.” Detta finns inte och har aldrig funnits, trots det har det under flera år lagts ut individuella löner. Vad facket har för möjlighet att invända mot en sådan utveckling har jag aldrig förstått. Man verkar – i mina ögon - inte intresserad av att göra något åt detta. Arbetsgivaren kan således högaktningsfullt ge attan i detta och med egna dolda kriterier sätta lämplig lön. Vad som ligger till grund för detta kan vi bara gissa oss till. Eller som min chef sa vid senaste arbetsplatsmötet; Det är jag som sätter lönerna. Men inget annat än detta har presenterats. Det saknas således kriterier och det saknas en tydlig och gripbar lönepolitik. Dessutom sker förändringarna i lönndom. När jag – så småningom - får veta min nya lön som gäller från 1 januaris 2008 så är det allt jag får veta. Helt ovetande om vad kollegor fått är det omöjligt att bedöma om det är rim och reson i det hela. Jag kan tro att det blev bra och jag kan tro att det blev dåligt, men som sagt inte jämföra. Risken för missnöjda medlemmar är i det sammanhanget större än att man är nöjd. Hemlighetsmakeriet när det gäller löner engagerar. För en tid sedan frågade jag mina arbetskamrater hur de ser på att man inte vet hur lönestrukturen ser ut på vår arbetsplats. Jag frågade 20 arbetskamrater med samma arbetsuppgifter om de tycker att det skulle vara bra om vi visste om varandras löner. Hela 70% (14 st) tyckte att det vore bra om man kände till arbetskamraternas löner. En avstod och fem stycken tyckte att man inte skulle veta detta.

Även publicerad i:
MT nr 9/07 (kommunal)

Vitt, svart och slaveri

Så har det då hänt. Det där som man aldrig kunde tro skulle hända. Bubblan sprack och Sverige framstår som ett skitland vilket som helst. Nog har jag förstått, sett och utgått ifrån att vi i Sverige inte i alla stycken lever i ett idealland. Visst har vi fel, brister och skavanker men det avslöjande som tv-teamet i Uppdrag Granskning presenterade här i veckan gör mig smått chockad. Beskrivningen av hur bl.a. Mc Donalds och Max profiterar på människors utsatthet stinker. Programmet tydliggör tveklöst att Sverige definitivt inte bara är en välfärdsstat på dekis. Det finns också sånt som är ruttet och som i grunden utmanar det kultiverade samhället. Att utvecklingen gått mot mer utav ökad ojämlikhet vad gäller tryggheten, livsvillkoren och inkomsterna står nog klart för de flesta. Att vi i många stycken misslyckats med integrationen för många utav våra invandrare står också utom allt tvivel. Det officiella Sveriges ambitioner har dock varit – med rätta – att motverka segregation och utanförskap. Inte trodde jag att Sverige blivit en stat med tre parallella arbetsmarknader. En för kollektivavtal och avtalade lönenivåer. En för svartarbete och skattefusk. Och en för slaveriarbete med helt groteska anställningsvillkor och svältlöner. Hur kan detta ha fått ske? Varför har det inte uppmärksammats tidigare? Det är ju inte en liten och undanskymd verksamhet bortom mångas kännedom.
Inblandade är städare, städbolagsägare, chefer på Hamburgerbarerna och många anställda på McDonalds och Max. I den kretsen finns det individer som vetat men tigit.
Det som förekommit är olagligt och ohederligt. Trots detta har många valt att tiga. Hur har detta kunnat ske? Vad har drivit människor till att välja tystnaden? Jag kan ha viss förståelse för att lokalvårdare valt att tystnaden (bättre med ett dåligt jobb än utan jobb). Jag kan ha viss förståelse för att städbolagsägare valt att tiga (den är ju en brottsling). Jag kan ha viss förståelse för att de enskilda hamburgerägarna har tigit (billig städning innebär konkurrensfördelar = marknadsekonomi). Det jag inte inte förstår är hur de av hamburgerpersonalen som känt till har kunnat välja tystnad. Jag räds när jag ställer mig frågan: Finns det dom som vill införa slaveri?

Även publicerad i;
Dagbladet/ Sundsvall den 1/11-07

Hur utvecklas på jobbet?

Visst! Saker och ting förändras. Det är inte samma idag som för 20 år sedan. Tänk bara telefoni och man hissnar. Mobiltelefonen fanns knappast 1987. Samtidigt som teknik, logistik och kunskap förändras så kan man också få höra att människan är i stort sett sig lik sedan tidernas begynnelse. På nått sätt verkar vår tillvaro kantas av stark utveckling och långvariga stillestånd. Med ett sådant perspektiv är det inte självklart vilka förväntningar vi skall ha på framtiden.
Det är nog så att; Livet måste levas framlänges, men kan bara förstås bakåt. I den jämförelsen kan man bilda sig en uppfattning om utvecklingen varit god eller ond. Säkert kan mycket av utvecklingen inom specifika områden klassas som både gott och ont. Kärnkraften innehåller möjligheter men utgör också en fara för allt mänskligt liv. Mobiltelefonen ökar möjlighet till kommunikation samtidigt som den alltid nåbare upplever stress och en sjukdomsalstrande vardag. Exemplen kan göras många.
För egen del har jag i oktober varit på planeringskonferens med jobbet. Konferensens huvudtema var redovisningen av en årlig enkätundersökning om hur vi ser på vårt arbete, arbetskamrater, miljön, ledarskap o.dyl. Den var en trevlig konferens! God mat, trevlig fritid och helt okey konferens. Undersökningsresultatet redovisades och därefter arbetade vi med våra dåliga områden. Dessa skall efter konferensen åtgärdas genom utarbetade handlingsplaner och konkreta åtgärder för att höja oss och verksamheten. Det som redovisades i undersökningen och det som vi var mest missnöjd med kändes för egen del väl så bekant. Det har blivit en hel del planeringskonferenser efter 9 år på arbetsplatsen. Ett naturligt inslag i dessa har varit de årliga enkäterna om vad personalen tycker. Min ryggmärgskänsla sa mig att vi befinner oss på arbetsplatsen där förändringar inte sker eller sker mycket långsamt. Det som sades i år påminner om det som blev sagt ifjol osv. Har en känsla av att förhållandena på arbetsplatsen står och stampar medan mobiltelefonin utvecklas. Satt mig därför att titta på minnesanteckningar från oktober -04. Vid denna studiedag gjordes också en redovisning av enkätresultat. Den gången var det följande områden som vi måste ägna extra energi åt att lösa.

Enkäten 2003 pekade ut 4 utvecklingsområden
1. klimatet på arbetsplatsen (otrevligt)
2. brister i ansvarstagandet och delaktigheten
3. brister i samarbetet
4. kompetensutveckling (dåligt lärande miljö)

Enkäten 2006 pekade framförallt ut två utvecklingsområden
1. kompetensutveckling (dåligt lärande miljö)
2. avsaknad av feedback

Rubriceringarna på viktiga utvecklingsområden 2003 och 2006 ser något olika ut. Trots det så kan jag inte helt lämna känslan av att det är mycket av repris kring arbetsplatsens så kallade problemområden. Fast helt stilla har det inte stått. Ser i mina anteckningar hur beskrivningen av klimatet var 2003. Det fanns många synpunkter på detta. Det rådde en uppfattning om att det var lågt i tak. ”Säger man vad man tycker och tänker så åker man på husförhör.”, var en uttalade tanke om klimatet. ”Vad ska jag göra om jag inte kan gå till närmaste chef med mina problem ?”, var en annan. Dessutom förekom omdömen om småpåvesystem och ett förödande smutskastarbeteende (skvaller). Så visst! Jag erkänner! Det är inte samma nu som då. Det har blivit bättre. Fast det finns fortfarande likheter och många beröringspunkter. Snabbt går det som sagt inte.