Vanvettet får inte segra

Det fasansfulla har skett. Minst 93 oskyldiga och värnlösa människor har dömts till döden, arkebuserats av en vettvilling. Trots att flera dagar förflutit sedan detta avskyvärda hände så har jag ännu inte riktigt kunnat förstå, ta till mig eller införliva denna skräckens dag i mitt medvetande. Ser nyhetsprogram efter nyhetsprogram som upprepar och återigen speglar upp det som skett. Sällan eller aldrig något nytt. Vad mer kan berättas? Trots det en bundenhet till medias rapportering. Det fattas mig fortfarande något. Om det är så för mig, hur är det då inte för alla de närstående och verkligt drabbade i offrens närhet. Sorgen, det ofattbara och traumatiseringen skall rymmas i svårt ansatta kroppar och själar.
För en tid sedan läste jag en bok. I den boken av Svante Foerster (Klasskämpen) fann jag ett citat värt att lägga på minnet. Det var och är så rätt. Fast raderna har nog sin styrka långt bort från händelserna i Oslo. De är så rätt men ack så svåra och sorgsamma när man på hornhinnan har denna händelse med sitt meningslösa politiska våld.

Frukta inte dina fiender – det värsta de kan göra är att döda dig.
Frukta inte dina vänner – det värsta de kan göra är att svika dig.
Frukta den likgiltige, ty han varken dödar eller sviker, det är bara med hans tysta samtycke som mord och förräderi kan existera.

Den fråga som berör och engagerar i dessa dagar är självklart: Hur kan liknande händelser i framtiden undvikas. En oerhört svår fråga att svara på. Säkert kommer vi att få höra om olika förslag och strategier. Några i en riktning av bättre bevakning, hårdare kontroll osv. Kanske är det till en viss del viktigt och nödvändigt, men framtiden ligger inte i övervakning, misstänksamhet och kontroll. Våld och vanvettshandlingar av det här slaget måste mötas med ökad kamp för mer demokrati, mer öppenhet och att vi formar en mer tillåtande kultur. Man behöver därmed inte acceptera allt och alla, men var och en måste få rätt att utöva sin tro, sexualitet eller politiska åskådning utan att mötas av våldshandlingar som i Oslo. Varje individ måste så långt som möjligt få sin frihet och sina möjligheter. Det handlar om tolerans mot de som inte är som jag.
.

Då på 60-talet

För en tid sedan – närmare bestämt på 60-talet – genomförde ABF ett arbete som syftade till solidaritet med den fattiga delen av världen. En viktig del av det arbetet var att sprida pappersbokmärken till hugade spekulanter. En krona per bokmärke blev bidrag till ABFs insats för INTERNATIONELL ARBETARBILDNING. På detta bokmärke kunde man läsa att; En orsak till nöden och oron i de fattiga länderna i världen är okunnighet, vidskepelse och fruktan. Bokmärket upplyser också om och gör jämförelser i livssituation mellan de som bor i Sverige och de i några utvecklingsländer.

Medellivslängd – Sverige 70 år och Kongo 37 år
Födda barn per 1000 invånare – Sverige 14 och Ghana 52
Barnadödlighet per 1000 födda – Sverige 16 och Ghana 90
Invånare per läkare – Sverige 1300 och Somalialand 58.000
Daglig tidningsupplaga per 1000 invånare – Sverige 462 och Sudan 3
Analfabetism – Sverige 0 och Egypten 74,5 %.

Alltsedan 60-talet har utvecklingen fortskridit. Det har på många sätt blivit bättre. Egyptens analfabetism har sjunkit. Utgör idag endast 28,6 %. Trots detta så finns det nog anledning hålla fast vid den på bokmärket angivna devisen; Skillnader måste utjämnas. Ökad upplysning är en väg. Fast man kan fråga sig om okunnighet, vidskepelse och fruktan ensamt utgjorde och är fattigdomens orsak.

Anställda vill ha minskade löneskillnader

Människan består av 70% vatten och kemikalier för en femma. Under 70-talets fick jag av en fysik- och kemilärare lära mig detta. En sanning som rimligen även borde gälla idag. Visserligen med en nödvändig uppräkning av kronans värde. Möjligen ligger kemikalievärdet idag på en hundring. Mängden vatten kvarstår dock som tidigare. Människor är således vatten och kemikalier. I den meningen är det också lätt att värdera människan dvs konstatera att vi i grunden är lika mycket värda och har ett likartat värde. Med det som grund så är det är en odiskutabelt att det som gäller är ”Alla människors lika värde”.

Att detta inte räcker som utgångspunkt i synen på mänskligt liv ter sig också självklart. Samhället och individers levnadsvillkor ser inte sådant ut att det förstärker den uppfattningen. Betydelsen misstolkas och uppfattas som ett politiskt trams som inte motsvarar verkligheten. Och så är det nog! Det lika värdet har inget att göra med den värderingen av värdefullhet som görs inom den kulturella ram vi lever. Buschmannen och en busschaufför är i sig lika värd som människa men lever under helt olika livsbetingelser och anses också av många vara olika mycket värderad. Samhällets samlade produktionssätt är en viktig faktor som positionerar och värderar värdefullhet. En annan är de värderingar och den makt som råder i det egna samhället. Produktionssätt och kulturella värderingar är inte låsta och varaktiga i den meningen att de är för alltid eller av gud given. Dom förändras och kommer att förändras av rådande produktionsförhållande och av hur människan (de med makt) skapar livsregler kring detta.

Ett sätt att se på hur människor värderas är hur löntagarnas lönesättning ser ut. Ingen tror väl att detta är vetenskapligt eller objektivt sanna och riktiga värderingar som görs av den löntagarnytta som var och en bidrar med. Nej skillnader beror på hur makt och motmakt ser ut i förhållande till den rådande situationen. När det gäller den lönepolitik som fn gäller så verkar det finnas en majoritet för att förändra dagens villkor. LO har i en stor undersökning (bland LO, TCO och Saco-medlemmar samt icke medlemmar) konstaterat att de anställda vill ha minskade löneskillnader. LO presenterar sin undersökning i rapporten; Röster om facket och jobbet

Ur rapporten;

- En klar majoritet av alla anställda anser att löneskillnaderna mellan olika yrken är för stora, 76 procent av samtliga anställda anser detta.

- En ännu större majoritet, 83 procent, anser att kvinnor har för låga löner jämfört med män.

- En inte fullt lika så stor majoritet, 54 procent, anser att välbetalda ska stödja låginkomsttagare. 37 procent anser dock att den egna gruppen är viktigast.

- En rimlig lön för en kassörska anses vara 22 800 kronor och för en läkare
39 000 kronor. En ganska stor skillnad kan tyckas men i verkligheten är den betydligt större än så. Och blandas verkställande direktörer in i leken blir skillnaden mellan rimlig och faktisk lön ren science fiction.



.

Allas lika värde eller ..........

Överlämnar härmed ordet till en gammal vän. Bloggade om honom i mars 2010. Då tvingade de nya arbetsmarknadspolitiska reglerna honom att säga upp sig från deltidsarbeten. Man får ej säger reglerna stämpla A-kassa om man jobbar lite. Endera jobbar man eller så är man arbetslös. Detta tvingade Boy att sluta jobba. Så här tycker han om detta idag;

Orimlig skillnad på folk och folk
Vilka förmåner skall kommunalråd och riksdagsmän egentligen ha efter sina år som politiskt förtroendevalda? Många sitter kvar med sina höga riksdags- och kommunalrådslöner i flera år efter att uppdraget har avslutats. De skapar sina förmåner av skattemedel genom egna beslut. Enligt uppgifter från Sveriges Television ligger vänsterpartisterna i täten, följda av moderaterna och övriga partier.

Jag anser, att när man har avslutat sitt politiska heltidsuppdrag så skall man återgå till den ordinarie arbetsmarknaden, antingen till sitt tidigare jobb eller söka nytt. Vi vanliga löntagare, som blir arbetslösa får kämpa för att få våra rättigheter som A-kassa eller Försäkringskassan (som utförsäkrade). Detta har också Ni beslutat som förtroendevalda i Sveriges Riksdag.

Jag tycker att man skall göra som i Norge. Man får sin uppdragslön i tre månader, sedan får man återgå till tidigare jobb eller söka nytt.

Nuvarande regelverk känns motbjudande för oss vanliga arbetstagare, som betalar kalaset genom våra skatter. Själv gick jag arbetslös i tre år under den förra valperioden och jag skrev många insändare och debatterade för en ny A-kassa och nya former för arbetstagare som hade blivit arbetslösa. Jag kände inte att jag fick något som helst stöd för mina åsikter. Däremot kände jag ett stort stöd av dem som var i samma situation. Till slut gav jag upp och tog ut min pension vid 62 års ålder, vilket i sin tur innebar att jag förlorade cirka 3 000 kronor/månad. Jag har alltså en mycket låg pension på cirka 10 000 kronor/månad, vilket kan jämföras med –Era riksdags- och kommunalrådspensioner.

Sådant gör att man tappar förtroendet för de förtroendevalda, som utnyttjar systemet men glömmer de drabbade. Det skapar ett politikerförakt, men jag ser fram emot ett förslag på en ändring både i kommuner och riksdag.

Boy Larsson