Sjuk! Lönsam eller inte?

Man kan nog på goda grunder känna skepsis och negativa vibbar kring den alltmer dominerande marknadsekonomin. Nuvarande finanskris och lågkonjunktur undergräver tilltron till dess välfärdsskapande förmåga. Genom historien (de senaste 200 åren) har mänskligheten på olika sätt försökt undanröja marknadsekonomins negativa effekter. Socialliberalismen kan sägas vara ett utslag av detta. Kommunismen med sina krav på planhushållning är en annan. En hel del utav planhushållningsmetodiken med enbart statligt ägande tillämpades i Sovjet. Tanken var god. Sovjet som alla andra samhällen präglas av att behoven alltid överträffar de tillgängliga resurserna (råvaror, arbetskraft, teknik och kapital). Med denna vetskap så ville man skapa ett system där produktionen skulle styras av behov och av det som var bäst för individen ur ett samhällsperspektiv. Som en parentes kan man nämna att det i lag proklamerades allas rätt till arbete. Ingen arbetslöshet accepterades. Fast det blev nog både dyrt, ineffektivt och teknikfientligt. Bättre med 10 sopar och 10 sopare än en person som kör en sopmaskin.

Ett utav planhushållningens grundpelare var dock att man skulle sätta upp volymmål. Om dessa olika volymmål uppnåddes på de olika fabrikerna så var man duktig och olika typer av bonus kunde ges till fabriksledningar och andra. Fast komplikationsfritt var det inte. Det fanns exempel på hur volymmålens uppfyllelse gav fel resultat. Detta berodde på att man på vissa produktionsställen var mer intresserad av att få bonus än att göra det som var gott för samhället och dess medborgare, Den forne sovjetledaren Chrustjev raljerade ofta över detta när han såg hur saker och ting ibland utvecklade sig. Om volymmålet på en spikfabrik var satt till en produktion i ton spik/år. Då lönade det sig för fabriken att göra få men tunga spikar. Inte vad folk ville ha och köpa utan det som uppfyllde målet. Om målet på en skofabrik var satt i antal tillverkade skor under ett år så kunde de bonustörstande fabriksdirektörerna styra en produktion mot många men mycket små skor (tar lite råvaror) eller att specialisera sig på en typ av sko (vänsterskor e.dyl).

När nationalekonomer utifrån sin vetenskap beskriver planhushållningen som ett ekonomiskt system brukar man dela uppfattning med den raljerande Chrustjev. Volymmål är inte en säker och gångbar framgångsväg när man organiserar och styr ett samhälle. Speciellt inte om måluppfyllelsen är direkt kopplad till inkomst eller bonus. Att sätta upp mål och ständigt försöka bli bättre är naturligtvis bra, men ska inte kopplas så att de också blir ett budgetintstrument.

Därför undrar jag hur Chrustjev och nationalekonomerna ser på den nya svenska volymmålsverkligheten. Vad jag förstår så styrs svensk sjukvård alltmer och allt oftare av ett budgettilldelningssystem som bygger på antalet besök. Detta är volymmål i gammal sovjetisk anda. Antalet besök ger direkt pengar till verksamheten. Desto fler småskador som på bilden ovan, desto bättre.

Jag vet inte vad Chrustjev eller nationalekonomerna tycker. Men ett är då säkert. Läkarkåren har i en undersökning sagt att det finns en uppenbar risk att resurstilldelning per noterat besök är en väg som påverkar hur vård ges. Man tror inom läkarkåren att de lindrigt sjuka med snabba besök och enkla insatser kommer att öka i antal. De svårare sjuka riskerar därmed att bli satta på undantag. Om så blir fallet! Blir det en sjukvård värd namnet?

.

Ett spår mot en osäker framtid

Det finns idag två faktorer som är viktiga och nödvändiga för att vi i dagens samhälle skall kunna producera välfärd och överlevnad. Den ena är arbete och den andra är kapital. Tillsammans utgör de ett nödvändigt incitament för dagens samhälle som också brukar benämnas som ett kapitalistiskt samhälle. Intet ont i detta. Kapital och arbetsinsatser är idag varandras förutsättning, även om jag personligen vill ge arbetet och arbetets betydelse en högre betydelsen. Arbete kan per definition vara; En målmedveten handling för att skapa nytta. Nyttan är i sin minst utvecklade form den arbetsinsats som krävs för att ge förutsättningar för mänsklig överlevnad. Arbetet har följt människan genom hela dess existens. Kapitalet som faktor är av betydligt senare datum. Men som sagt, de är idag varandras förutsättning. Fast relationerna dem emellan kan på olika sätt påverka de villkor vi har att leva under. Om dessa faktorer – kapital och arbete – som kommunicerar med varandra har en god inbördes balans finns förutsättningar att skapa en hög välfärd. Om den ena sektorn är alltför dominerade över den andra blir det problem. Detta ger bla finansmannen Robert Weil uttryck för i tidningen Arena

För övrigt verkar vansinnet nu också ha nått psykiatrin. Var på en informationsträff för någon dag sedan. Den psykiatriska öppenvården skall privatiseras. Redan den 1/3 -09 sker en omvandlingen från offentligt driven till privat driven verksamhet. I det kortare perspektivet verkar det som om den privata verksamheten kommer att bedrivas ett antal miljoner billigare än som det är idag. Det finns således en ekonomisk vinst att göra för oss skattebetalare. Samma vård men attan så mycket billigare. Det finns dock en ko under isen eller hur man nu uttrycker sig. Den privata aktören är på sikt inte intresserad av att ha samma personaltäthet och samma personalsammansättning. Dessutom beräknas - idag - inte mer än hälften av befintlig personal att följa med och låta sig privatiseras. Det betyder att en stor del av de besparingar som görs eventuellt måste användas till att hantera det personalöverskott som dyker upp i den offentliga verksamheten. Det man vinner på gungorna kommer man således att förlora på karusellerna. Och det är väl inte ok, för samtidigt som detta sker så kommer verksamheten i omvandlingsfasen att bli en härd för oro, otrygghet och osäkerhet. De som får betala för detta är psykiskt sjuka medmänniskor.

.

Gott nytt!

Hur ska man hantera en ny situation? Hur gör man när någonting passerar the borderline och blir något nytt? Hur ska man se på det som har varit och det som kommer att bli? Helt plötsligt kan man konstatera att det blivit något nytt. Det var tex 2008 och det blev – hastigt och lustigt - 2009. Detta 2008 som i 365 dagar upptog ens tillvaro till 100% har helt abrupt tappat sitt grepp över nuet och gett sig iväg mot historiens bakgård. Vad kan man lära av detta år och hur bör man hantera det nuvarande? Hur ta hjälp av den samlade kunskap som åren till 2008 gett?

Det är banne mig inte lätt att veta. Ett kan man dock vara säker på, nämligen att tiden knappast går att vrida tillbaka. Det som är gjort är gjort och kan inte bli ogjort, sa min mamma ofta när hon kommenterade olika typer av ”felsteg”. Utifrån den devisen lyckades hon alltid snirkla vardagen vidare utan ilska och bitterhet. Av det som hänt skulle man bara lära för att göra på alternativa sätt i liknande framtida situationer. Man skulle ta lärdom, inte fördöma och kritisera. Så frågan återstår, vad kan man lära om då, redan nu och vad kan detta bidra till i framtiden?

En kollega till mig brukar ibland beskriva sin situation. Hon är gift med en man från ett av våra utvecklingsländer. I detta äktenskap säger hon att ursprungsfamiljen på nått sätt är viktigare än den egna familjen. Mannens omsorg om föräldrar, syskon och släkt innebär bla att en hel del av hans inkomster skickas ”hem”. Det har tex handlat om kostnader för mannens systers äktenskap. Så här är det!, säger min kollega. Det kommer man aldrig ifrån, hans ursprungsfamilj är viktigast och det är jag som får betala, säger hon. Detta går inte att göra någonting åt. Det är bara så, säger hon.

Visst är det viktigt med 2008. Visst är det viktigt med släktskap. Visst är det viktigt att känna och lyssna på historiens vingslag. Men det måste ske med sans och måtta. Att leva här och nu med blicken mot framtiden måste ändå vara den ledstjärna som ska ha avgörande inflytande på våra liv. Alltså; 2008 är viktigt men 2009 är viktigare. Välkommen 2009.