Kantstött och fattigare efter Försäkringskassebeslut

Om det är sant, hur har det kunnat bli så här. Som skribent av dessa rader så skulle jag vilja få veta var felet ligger. Det verkar helt osannolikt att minskade inkomster i en familj kan innebära att man förlorar sitt bostadsbidrag och blir återbetalningsskyldig. Har hört följande och frågar mig nu, finns det en hund begraven.

Pia bor med sin dotter. Hon arbetar i offentlig sektor. Har en lön som gör det svårt att få ekonomin att gå ihop. Ansöker om bostadsbidrag. Dottern har fyllt 18 och studerar för en gymnasieutbildning.  Ansökan görs och Pia får ett bostadsbidrag på 2000 kronor i månaden. Medsökande är dottern eftersom hon fyllt 18 (efter 18 är man vuxen och skall vara självförsörjande) och dottern uppger att hon studerar på gymnasiet. Familjen kan därför beviljas bostadsbidrag tills dottern fyllt 19 år. Därefter måste en annan ekonomisk lösning komma till.

Mamma Pia beviljas ett bostadsbidrag med följande ekonomiska premisser;

-       (+) Månadsinkomsten

-       (-) Hyran per månad

-       + 1050 kronor/mån, dotterns studiebidrag

-       2000 kronor i bostadsbidrag/mån.

Dotterns studiebidrag och beviljat bostadsbidrag innebär att familjens ekonomi förstärks med 3050 kronor per månad. En inte alltför obetydligt ekonomiskt tillskott hos en offentliganställd, heltidsanställd och ensamstående mor med låglöneprofil. Devisen det ska löna sig att arbeta verkar inte politikerna haft som relevans i det här sammanhanget. Skrämmande och skamligt att en heltidsarbetande ensamstående mor inte ska ha en lön som innebär att man kan klara sig utan bostadsbidrag. Fast det är ju förstås en annan fråga.

I alla fall så händer följande. Dottern klarar inte längre sin utbildning. Frånvaron ökar och hon kliver av den praktiska delen av sin utbildning. Heltidsutbildning är inte längre det som gäller. Fortsätter med de teoretiska delarna. Detta är en känslig och jobbig utveckling. Dottern låtsas som det regnar. Modern får ingenting veta och tiden går. Eftersom dottern inte har tillräckligt hög närvaro så dras studiebidraget in. Modern fortfarande ovetande tills Försäkringskassan meddelar detta och att det innebär att Pia på felaktiga grunder fått 3 månaders bostadsbidrag. Sex tusen kronor skall återbetalas. Bostadsbidraget har plötsligt blivit en skuld och dottern har längre inget studiebidrag.

Helt plötsligt skall Pia klara sig på den nivå som vid ansökningstillfället ansågs vara för låg för att leva ett drägligt liv på. Dessutom skall hon betala tillbaka en skuld på 6000 kr och fullt ut försörja dottern tills hon får ”egen” inkomst av arbete eller försörjningsstöd.

Ingenting är löst. Situationen försämrad. Om detta kan man tycka mycket. Regler är visserligen regler och bör självklart följas. Men ibland kan de få konstiga och orimliga  konsekvenser. Då bör man kunna fundera på en förändring och anpassning av regelverket så att det bättre kommunicerar med hur människor lever och drabbas. Bostadsbidraget har stoppats. Återbetalning för 3 månaders felaktiga utbetalningar och inget alls under de månader som återstår till att dottern fyllt 19. Ett hårt slag för den som lever under en stram ekonomisk verklighet.

Ett mer humant system skulle kunna sett ut så här;

1.    Om dottern inte fullföljer sina studier. Självklart inget studiebidrag. – 1050 kr/mån

2.    Bostadsbidraget avslutas inte retroaktivt utan efter en månad från det att modern fått kännedom. Försäkringskassan informerar och berättar vad som skett. Att bidrag inte utgår från xx.xx.xx.

3.    Att dottern får möjlighet att söka andra inkomstkällor för mat och hyra. I det här fallet kan det handla om att söka försörjningsstöd hos hemkommunen vilket brukar ta sin tid och inte heller vara särskilt enkelt.

4.    På så sätt skulle en oskyldig mor drabbas mindre och inte helt ensam drabbas av en skoltrött dotters avhopp.

Rätt lön till rätt prestation eller....

Egentligen är det väl inte så konstigt. Alla vill vi bli värderade för vem vi är och för vad vi gör. Inte känns det rätt att ha andra utgångspunkter i ett samhälle som blir alltmer individualiserat och befriat från kollektiva och hämmande konventioner. Kommunal har i en rapport på vetenskaplig grund presenterar att kommunalarna i princip är positiv till individuell lönesättning. När man jämför utvecklingen de senaste elva åren så har allt fler blivit positiv. Från början var det i huvudsak yngre och nyanställda som krävde och agerade för en individuell lönesättning. De yngre var som jag minns det, var kritiska till att lönens storlek alltför mycket var kopplat till en lönetrappa som byggde på antalet anställningsår. Vissa ansåg att lönetrappan inte tog hänsyn till tex prestation utan mer var att betrakta som ett ”seniltillägg”. Lång och trogen tjänst premierades mer än prestation.

Så kom då den individuella lönesättningen. En lönesättning som i princip har ett fortsatt och ökat stöd, men……………… Det finns starka tvivel på hur detta system fungerar i verkligheten. Här följer några av de resultat som utredningen pekar på och som kommunalarna inte anser vara tillfredsställande. För egen del undrar jag utifrån resultaten om tolkningen blir den rätta. Är kommunalarna i princip tillfreds med ett haltande och inte praktiskt fungerande lönesättningssystem. Tankarna leder helt plötsligt åt ett annat håll. Tidigare kritiserades den karl som i princip är för jämställdhet och kvinnors lika rättigheter men som i praktiskt handling gör/visar någonting annat. Dvs vad ska vi fokusera och utgå ifrån. Om kartan och verkligheten inte överensstämmer vad ska vi då lägga fokus på? Tron på individuell lönesättning, tanken om jämställdhet eller ritningen på kartan kan inte få vara vägledande. Det är verkligheten som måste leda oss in i framtiden. Endera ändra teorin eller utveckla verktygen i praktiken. Den här skepsisen finns trots att de tillfrågade i princip är positiv till individuell lönesättning.

1)    Förekomsten av och tilltron till lönesamtalets betydelse är dåligt. Närmare sex av tio anser inte att man i lönesamtal kan påverkar lönenivån. Tre av tio tycker att det fungerar.

2)    En övervägande del av de som ingick i undersökningen tror inte att chefen sätter lönen på ett opartiskt och sakligt sätt. Man tror inte att de har förmåga att göra rimliga och rättvisa jämförelser.

3)    Få känner till vilka lönekriterier som gäller på arbetsplatsen och därmed vad det är som betalar sig.

Dessa tre punkter berör utredningen både i olika former av staplar och i sin textdel som tre olika faktorer som kan undergräva förtroendet för ett individuellt lönesystem. Ett system som också ska återspegla en rimlig och rättvis löneskillnad arbetskamrater emellan. En annan faktor som man berör i stapeldiagram men som man för övrigt inte pratar så mycket om är att den individuellt satta lönen inte kan sättas i relation till arbetskamraterna Arbetskamrater med likartade arbetsuppgifter och förväntade prestationer.

4)    Drygt hälften av de tillfrågade vet inte hur deras lön är i relation till arbetskamraterna med samma/likartade arbetsuppgifter. Skrämmande tycker jag.

Det finns fyra skäl till att kritiskt fundera över rimligheten av ett gömt individuellt lönesystem. Det måste kasseras eller kraftfullt utvecklas. Av egen erfarenhet vill jag avslutningsvis sticka ut hakan genom att påstå att den ungdom som kritiserade lönetrappan och önskade individuell lönesättning knappast har tjänat på denna modell. Detta fakta byggs på hur lönen ser ut bland ett gäng arbetskamrater.

Vi får inte rädas verkligheten. Och lönen borde sjävklart vara både rimlig och rättvis mellan arbetskamrater. Verkligheten är idag betydligt sämre än kartan. Något måste göras.

 

 

Se utredningen på länken;Kommunalare om individuell lönesättning

 

Hur många spöken finns det?

Det börjar kännas kusligt

 

 

 

Såg alldeles nyss på TV hur en jägare sköt en älg. Trots bristande jaktintresse så måste jag medge att upplevelsen var spännande. Hjärtklappning innan älgen blev synlig och skottet föll. Är på inga sätt motståndare till jägarskråets verksamhet men jakten födde av någon underlig anledning frågeställningen om vad som är fel och rätt.

När det gäller hur man ska se på älgjaktens konsekvenser så vill jag här inte ge utrymmer för något personligt ställningstagande. Däremot måste vi mer bestämt fastlå var och ens rättighet och skyldighet att tycka om olika skeende i samhället.Det privata och offentliga samtalet människor emellan är viktigt och nödvändigt om vi vill ge det goda samhället ett respektfullt ansikte. Ibland saknar jag ställningstaganden i vardagen kring olika frågor som man kanske skulle kunna tycka kring eller till och med protestera mot. Det tidigare förekommande engagemanget i våra bostadsområden och klöpcentrum lever idag på undantag. Trots att det idag finns massor av spöken i vår tillvaro. En splittrad underklass är en svag underklass. En svag underklass kan inte förändra sina livsvillkor vid köksbordet.

Här kommer några småfrågor som de senaste dagarna berört min hjärna;

-       Var tionde Östermalmsbo (sthlm) betalar ingen skatt (nolltaxerar).

-       RUT-avdraget utnyttjas framförallt bland höginkomsttagare.

-       Skatteavdrag för en inhyrd bartender är helt absurt.

-       Var femte arbetande kvinna i åldern 50-64 år tror sig ej orka jobba i ytterligare två år pga ohälsoproblem. Städare, kassapersonal och restaurangpersonal är särskilt utsatta.

-       En temperaturhöjning på 4 grader är förödande. Nödvändig minskning av utsläppen har ännu inte genomförts. Översvämningar och torka i världens kornbodar står för dörren om inget görs.

-       Allas rätt till arbete och egen försörjning är ett viktigt och ett överordnat mål. Men också att våra inkomster och kostnaderna (skatt) för våra gemensamma verksamheter blir rimliga och rättvisa.

 

Det där var några av mina spöken! Hur ser dina ut? På flera områden finns det SPÖKEN som om de får härja fritt skapar en SKRÄMMANDE FRAMTID.

VI MÅSTE GEMENSAMT GE ENERGI TILL NÖDVÄNDIGA FÖRÄNDRINGAR