Mer än mikrovärmd mat och matlådor

Efter att ha träffat Birger framstår det som alltmer klart och tydligt. Mannen har nått en mycket ansenlig ålder. I allt väsentligt fullt frisk och klar i knoppen. Bor i en trivsam 1:a och får dagligen ett kvällsbesök av en närboende dotter. Hemtjänsten är också närvarande. En gång i veckan hjälper de honom att handla livets nödvändigheter. Allt verkar frid och fröjd. Vad saknas denne ädle och ålderstigne man? Påtagligt inte speciellt mycket. Visserligen har knän och leder börjat krångla de senaste åren. Det har resulterat i att Birger i stort sett hänvisas till det som finns i ettan. Att bo på andra våningen i ett hus som saknar hiss är ett tillräckligt stort hinder för att man tar sig ut. Att sedan på skröpliga och svaga ben förflytta sig där ute gör inte valen möjlig. Valet mellan det man måste och det man inte kan är inget val. Ingen valfrihet här inte.

Han har det bra Birger fast något fången och isolerad i sin lilla lägenhet. Det är ok för honom men han har också ett önskemål om att få bo på ett äldreboende. Ett boende som ger trygghet med personal och ger möjlighet till ett socialt umgänge med såväl personal som andra boenden. En livskvalitet som för de allra flesta känns naturlig och självklar men som i vissa sammanhang kan anses vara en svåruppnåbar verklighet. Och tänker man efter så kan livet verka isolerat och ensamt för den som varje dag tvingas leva 24 timmar om dygnet med bara sig själv, i sällskap med Radio/TV och sina alltmer fantasifulla tankar. Tankar som ibland kan leda fel. Känslor av otrygghet och psykisk ohälsa som resultat av ensamhet och isolering är ett tillstånd som mer måste uppmärksammas.

Sedan millenniumskiftet så har samhället och våra politiker styrt om synen på vad äldreomsorgen får kosta och vad den skall innehålla. Minns så väl när man började prata om att den långsiktiga äldreplaneringen skulle bli mer slumpmässig i utbyggnaden och att äldre i större och längre utsträckning skulle bo kvar i sina lägenheter. Endast mycket höga omvårdnadsbehov skulle kvalificera till särskilda äldreboende med personal och annan service. På ett sätt en god, rationell, ekonomiskt försvarbar och human utveckling. Men inte för alla! Minns hur Birgitta genom energiskt egenarbete för trygghet i boendet – mot alla odds – lyckades få flytta till Parkvillan i Västerhaninge. Hennes omvårdnadsbehov hade ur medicinskt eller hemtjänstnivåperspektiv ännu inte nått rätt nivå. Hon var fortfarande för kry, men hennes känsla av otryggheten trots larmklockan runt armleden och hennes envishet gav henne ändå en plats på ett äldreboende. Knappast skulle detta kunna hända idag. Nu när utbyggnaden av platser kraftigt bromsat upp. Ett är då säkert! Dåtidens Birgitta finns även idag. De som inget högre önskar än att sina sista år få leva i trygghet och gemenskap med en hoper medmänniskor. Kanske är Birger med sina dryga 90 en person som borde få chansen till att bo i ett av våra äldreboenden. Fast då gäller det att skapa platser och prioritera livskvalitet och omvårdnadsinsatser utifrån någonting annat än behovet av medicinsk hjälp, brandvarnare och mikrouppvärmda matlådor. Den drygt 90-åriga Birger borde om han vill garanteras ett boende som tillfredsställer hans behov av social gemenskap med andra och inte behöva uppleva ensamhet och isolering i en lägenhet på andra våningen.

Politik handlar om att förbättra villkor och förutsättningar i människors vardag. En god omvårdnad bland våra äldre skulle ge många goda effekter. Likt ringar på vattnet skapas trygghet, välmående och sysselsättning.
Vilket parti tar ansvar för att de som vill kan välja äldreboenden av god kvalitet?

Mat i eget kök eller på krogen?

Verkligheten känns ibland förvirrande. Avsaknaden av bostäder till alla de som behöver känns orimligt. Ibland verkar det vara som om kroggästen värnas mer än den bostadssökande kommunmedborgaren. Sänkt restaurangmoms för jobb och billigare krognotor är som en käftsmäll på alla de som saknar eget boende och bostad. Där finns familjer som bor under samma tak men tvingas samman av det rationella skälet att ekonomi till att köpa saknas och hyresrätter är bristvara. Där finns det vuxna barnet som av samma skäl tvingas bo kvar hemma utan möjlighet till eget boende och egenutveckling. Där finns de som samhället genom vårdinsatser på foster- och behandlingshem vårdat, men som man tar sin hand ifrån och kastar ut i bostads- och hemlöshet. Där finns alla våra studenter som tvingas leva i kappsäck och utan fast boende under den viktiga och krävande studietiden. Detta och många fler exempel är sådant som skapar eller förstärker omfattningen på den psykiska ohälsan.
Hur kan det i samhällsdebatten vara så tyst kring detta faktum? Sverige kan inte idag på ett hyfsat sätt garantera/erbjuda människor detta grundläggande behov. Tak över huvudet, egen fatabur och en egen sängplats är absolut nödvändigt för att människor skall känna tillförsikt, framtidstro och må väl. Polititik handlar om att på vettiga sätt lösa människors grundläggande behov. Dit hör allas rätt till en bostad. Dit hör inte krognotan!

.

I väntan på vadå?

Idag känns det inget vidare att påbörja dessa rader. Har svårt att den där tråden som ger texten en slags mening och innehåll. Ett vet jag; Nämligen att nyckelordet i min ambition att producera en text är ordet väntan. I livet olika sammanhang utgör väntan ett stort enskilt sammanhang. Alltid finns det en förväntan, längtan och väntan på något. Väntan är oftast irriterande och närvarande. Väntan innehåller så mycket otålighet, samtidigt som den måste genomlevas. Det är väl bara socialdemokratin som i det senaste valet sa sig inte kunna vänta. Vi kan inte vänta, utgjorde en stor del av partiets valaffishering. Det handlade mindre om varför man inte kunde vänta dvs vad det var man avsåg att göra med Sverige om man fick medborgarnas förtroende och kom till makten. I övrigt är nog väntan förknippad med en tydlig önskan om förväntningar om hur man klarar framtiden. Har de senaste dagarna läst Annika Östbergs bok om den väntan som ett långt fängelsestraff i ”främmande” land kan utgöra. I boken, Ögonblick som förändrar livet, berättar hon på ett narrativt sätt om sitt liv som liten flicka – via långt fängelsevistelse i USA - till ett liv i frihet strax utanför Stockholm. Att förvänta, att längta, att hoppas, att försöka påverka mot en speciell riktning utgör bokens kärna. Man får en känsla av att helheten i ett liv är större än summan av de enskilda ögonblicken. Boken ger en god bild av den längtan och den väntan som utgjort och utgör Annikas förhoppningar. Detta är läsvärt, men också de tankar som boken ger kring det korrupta livet i ett amerikanskt fängelse. En korruption som på alla nivåer måste motas bort ur vår gemensamma samhällskropp.

Väntan är central i våra liv. Samtidigt som livet måste levas framledes och bortom denna längtan. Det gäller att skapa sätt och verktyg som kan forma vår förväntan till det liv vi önskar. Att som socialdemokratin sa i valrörelsen; Vi kan inte vänta!, det räcker inte. Det räcker inte heller med att bara vänta. Då lägger vi utvecklingen helt bortom oss själva. Att göra, att agera och att ta ögonblicket och tillfället i akt är såväl politikens som din och min uppgift. Det är idag som morgondagen skapas. Samtidigt som det finns många sorters innehåll i vår väntan så utgör det ändå en viktig ingrediens i mänskligt liv. Vi kan vänta oss så mycket. Allt ifrån stort till smått. Allt ifrån mycket till lite. Själv väntar jag just nu på att promenera till Haninge centrum för att få en svart kaffe, en muffins och en stund med Aftonbladet. I avvaktan på den avfärden så tänker jag skotta lite snö. Hur det kommer att påverka morgondagen har jag ingen aning om. Säkert gör det skillnad. Det är nu som morgondagen formas. Och helheten (livskvaliteten) är större än varje del.