juni 27, 2011

Två sidor av samma mynt



Det är över 30 % av en tillfrågad grupp människor som tycker att de ofta konsumerar sånt som man inte behöver. Hur svårt kan det vara att förhålla sig gentemot det? Mellan teori och praktik kan det ibland vara en hel ocean. Det förhållandevis enkla verkar i det närmsta att vara en omöjlighet. Människan är en besynnerlig varelse. Läste för en tid sedan en bok och vill här förmedla ett citat som jag tror är sant men som också ger ytterligare en bild av hur man kan förhålla sig till livet. ”Det har funnits män som utplånat hela befolkningar och som på kvällen stått och vattnat sina blommor och rörts till tårar över en fågelunge som fallit ur boet. Någonstans inom oss finns det en strömbrytare. Efter behov slår den av och på strömmen till hjärtat.” (Ur: Eld, jord och vind av Susanna Tamaro).

Sannolikt kan man betrakta dessa mänskliga egenheter och konflikter mellan hur man kan vara, hur man borde vara och hur man är som alltför vanliga. Ibland riktigt jobbiga att hantera men ibland också som ett resultat av obetänksamhet. En nyupptäckt bekant till mig åskådliggör också på ett bra sätt denna konflikt. Att utbilda sig och vilja jobba som socionom skvallrar om ett solidariskt och stödjande sinnelag. Man vill göra nytta och man vill vara ett stöd för människor i en utsatt situation. Det egna jagets vilja har sina gränser i hur man kan och får utföra sitt arbete. Som socionom i verksamhet för försörjningsstöd (fd socialbidrag) så kan följande scenario uppträda. In på ditt tjänsterum kommer en kvinna i 55-årsåldern. Efter en stunds samtal förstår socionomen – som vi kan kalla Petra – att denna dam är en person som jobbat hela sitt liv. Att det är en kvinna som utan krusiduller har betalt sin skatt och sina avgifter. Efter ett långt och intensivt arbetsliv och med idogt hemarbete för att fostra och ge stöd åt två barn har nu sjukdom och elände kommit som ett brev på posten. Anamnesen säger att det är en rejäl kvinna som alltid gjort rätt för sig och som aldrig klagat eller krävt någon nämnvärd hjälp. Nu står hon i en allvarlig situation. Kroppen har sagt ifrån. Hon är rejält sjuk. Fast med dagens virrvarr av tidsgränser och byråkratiska regler så har detta hänt att hon av läkare har klassats som för sjuk för att arbeta och orkar/kan inte gå tillbaka till sitt gamla jobb. Hos försäkringskassan har också sjukasseperioden gått till ända pga av en byråkratisk regel så blir det slut på ersättning. Nu återstår att gå till arbetsförmedlingen och anmäla sig som arbetssökande. Där säger man att hon är för sjuk för att arbeta och nekar henne A-kasseersättning. Det är då hon tvingas till socialförvaltningen och hamnar hos socionom Petra för att klara sin försörjning. Det är väl en rättighet kan man tycka, men det som händer är att Petra vet en sak som gör ekvationen omöjlig. Innan man kan få försörjningsstöd så får man inte ha några tillgångar. I den utredning som Petra gör så har hon fått veta att kvinnan står som hälftenägare till en mindre sommarstuga. Den måste man göra sig av med om man under en tid ska kunna beviljas försörjningsstöd. Den hårda och ohumana världen vill Petra inte vara en företrädare för. Det är därför som hon inte längre vill jobba som socionom. Om att hjälpa innebär att stjälpa, då kan det kvitta.

maj 30, 2011

Mänskliga behov måste vara vägledande


Det är viktigt för ett land att upprätthålla den produktiva förmågan hos löntagarna. När ekonomin går på högvarv och näringslivet skriker efter personal så brukar detta ge sig självt. Värre är det under arbetslöshetstider. Då blir frågan om kompetens en frågeställning på det politiska bordet. Och där vet vi att det går en skarp skiljelinje mellan borgerlighet och arbetarrörelsen. Av tradition och på ideologisk grund så förklarar borgerligheten problemen med att arbetslöshet till stor del beror på att arbetskraften är för dyr. Om den är det så måste den göras billigare och motsvara den kostnad som köparen är beredd att betala. En sådan syn görs idag till konkret politik genom krav på minskade lägstalöner (Ander Borg) eller genom att man bör subventionera viss verksamhet för att få ett rimligare pris på vissa varor eller tjänster. Här kan RUT och ROT-avdrag samt sänkt Restaurangmoms var en bra illustration till detta.

Inom borgerligheten utgör dessa ingrepp ett verktyg för att skapa jobb. Nya jobb blir det, fast bara på marginalen. Och de jobb som skapas är oerhört kostsamma. Den skattesänkning som den nya restaurangmomsen utgör och de beräknade 3000 nya restaurangjobben kostar ca 1,5 miljoner styck. RUT och ROT-avdraget beräknas under 2011 att kosta 20 miljarder. En inte alltför obetydlig summa pengar. Jämförbar med vad den svenska poliskåren kostar. Dessa indragna medel skulle med fördel kunna användas på ett för samhället mer produktivt sätt. Samtidigt kan man fråga sig om det är statens huvuduppgift att skapa jobb? Ann-Marie Lindgren på Arbetarrörelsens Tankesmedja är ytterst tveksam till detta. Stadigvarande subventioner för att skapa jobb är inte nämndvärt nyttigt av det enkla skälet att det faktiskt inte ger speciellt många jobb eller för att dessa subventioner mer fungerar som ett sätt att snedvrida marknaden och omfördela resurser från vanligt folk till de med redan stora resurser och tjocka bankböcker.

Subventioner i form av bidrag eller avdragsmöjligheter skall istället bara användas när verksamheten som subventioneras är viktig för individ/ samhälle och när den är socialt motiverad. Inte kan det vara nämnvärt viktigt att fler går på krogen. Däremot kan det som anses vara viktigt som bieffekt ge nya arbeten. Ur ett miljöperspektiv är tex ROT-avdraget idag ett kostnadsbidrag i boendet för villa- och bostadsrättsägare. Detta bidrag är miljöneutrallt. Man får bidrag för kostnader oavsett vad man gör. Att sätta in eller ta bort en oljepanna kvittar. Kostnaden blir i båda fallen avdragsgill. Något instrument för bättre miljö är det sannerligen inte.

Om borgerligheten fokuserar på arbetskraftsutbudet (läs för höga löner) så brukar arbetarrörelsen fokusera på efterfrågesidan. Det vill säga att Sveriges framtid inte ligger i att vi ska konkurrera med låga löner och enkel produktion. Nej, det gäller snarare att man där fokusera på att stimulera efterfrågan dvs genom kompetens, ny teknik och framtidens behov så skapas förutsättningar för välavlönade arbeten. Under arbetslöshetsperioder gäller det därför för samhället och staten att satsa på att utveckla den produktiva förmågan. Under ett antal år har den yrkesinriktade utbildningen halverats samtidigt som coacher och Fas 3 jobb som införts med alltför mycket av onyttigt tidsfördriv.

Staten måste ta sitt ansvar att vårda produktionskapaciteten hos löntagarkollektivet för att erhålla den kompetens som svenskt näringsliv efterfrågar. Idag är det allför stora matchningsproblem mellan arbetsgivarnas anställningsbehov och kompetensen hos de arbetslösa. Dessutom har staten en skyldighet att stimulera efterfrågan i samhället. Efterfrågan finns inte bara på individ och familjenivå. Den finns också på organisations och samhällsnivå. Rejält med infrastrukturinvesteringar, miljösatsningar och insatser i skola, bostadsbyggande och sjukvård bildar en samhällelig efterfrågan som ger jobb och förstärkt efterfrågan från alla nyanställda. En offensiv jobbpolitik byggd på kompetens, utbildning och stimulerad efterfrågan är en möjlig och nödvändig väg för att uppnå full sysselsättning.

.