Polis eller student på någon annans bekostnad?

Rättvisan eller om man så vill orättvisan har många ansikten. Det blev man varse när Aktuellt på bästa sändningstid meddelade att manliga sökanden till Polishögskolan diskrimineras till förmån för kvinnliga sökanden. Detta har inneburit att hälften av de antagna aspiranterna var kvinnor och den andra hälften män. En i sammanhanget allför jämn och bra könsfördelning eftersom männen som sökt var långt fler. Detta borde märkas i könsfördelningen av aspiranterna. Eftersom fler män sökt så borde också fler män ha blivit antagna. Om det inte blir så, så menar kritikerna att diskriminering råder. Att polisväsendet ägnar sig åt sådan verksamhet anses av vissa som uppseendeväckande.

Det man blir varse av detta exempel ur nyhetsflödet är att rättvisa, orättvisa och till en viss del även diskriminering också har sin grund i hur man politiskt och värderingsmässigt ser på samhället. En infallsvinkel kan vara att orättvisor måste åtgärdas genom ökad rättvisa. Insatser eller åtgärder för ökad rättvisa kan/kommer i sin tur att innebära inskränkta rättigheter eller möjligheter för vissa. Den ståndpunkten vill jag kalla en röd rättvisa. Den utgår från en samhällsanalys som har vänsterns signum dvs den ringar in ett samhällsproblem som det inte längre går att accepterar som rimlig och rätt. När man gjort det, så försöker man med tillgängliga medel att korrigera utvecklingen mot mer av det man kallar rättvisa. När det gäller poliskåren finns en allmän och accepterad uppfattning om att könsfördelningen inom kåren måste bli mer jämlik. Dessutom finns det en utbredd uppfattning om att poliskåren bättre måste återspegla dagens samhälle. Även polisen måste i någon mening bli mer mångkulturell. Om detta skall uppnås måste man praktiskt börja arbeta för detta. På så sätt kommer det orimliga/orättvisan att mötas av regler/förhållningssätt som ökar inslaget av jämlikhet/rättvisa, men som också i någon mening är ett ingrepp mot de som gynnats i rådande system dvs att det kommer att finnas några vinnare men också några förlorare. Fler kvinnor betyder färre män.

En annan infallsvinkel är den som Centrum för Rättvisa intar. För övrigt en av Svenskt Näringslivs många opinionsbildande stödorganisationer. Deras utgångspunkt är traditionellt konservativ i den meningen att den inte på något sätt tar ställning till hur det är nu. Den har ingen kritisk och framåtsyftande hållning när det gäller vare sig fördelningen av poliser eller könsfördelningen till Sveriges högskolor. Den utgångspunkten tittar endast på hur det är och hur man kan förhålla sig till detta. Man kan säga att de har en ståndpunkt som säger att det är bra som det är (konservativt) och att det gäller att fortsätta på den vägen. Med hjälp av tex diskrimineringslagstiftning verkar man för att ingen egentlig förändring sker. En förändring anses inte vare sig vara möjlig eller nödvändig.

Utifrån dessa antaganden så kan man säga att Aktuellt inslag om antagningen till Polishögskolan tydliggör en mycket gammal men fortfarande lika aktuell politisk skiljelinje. Den mellan konservatism och de mer framstegsorienterade värderingarna. Synen på rättvisa, orättvisa och diskriminering kan således såväl ha sin utgångspunkt i traditionellt höger som vänstertänk. I ena fallet som försvar för det rådande. I det andra fallet som verktyg för att forma en ny samhällstruktur.

Det är upp till var och en av oss att ta ställning till vad vi vill stödja. Men mer än något annat borde vi i våra ställningstaganden ta reda på de bakomliggande skälen till den ståndpunkt vi intar. Vad vill vi komma ifrån? Vad vill vi uppnå och hur kan det gå till?

Vad behöver världens folk?

Ibland blir man varse andra kulturer och människors livsvillkor. Kunskapskanalen har visat en rad dokumentärer om sk primitiva kulturer där människor lever under enkla och för oss hårda livsbetingelser. Fast det måste man medge; trots "torftiga" och enkla livsvillkor, så berättar dessa dokumentärer någonting väsentligt och betydelsefullt om hur vi kan bedöma vad som skapar lycka. Dessa arbetsintesiva och självhushållande livsvillkor - utan kontakt med vårt konsumtiontionssamhälle - visar att lycka, förnöjsamhet och harmoni har mycket lite att göra med vår samhällsform. Ovetande om den utvecklade världens bekvämligheter så finner fiskarfamiljen, nomaden eller aburginen sin självaktning och sin harmoni i sitt liv och sin kultur.

I det perspektivet är inte tillväxt, konsumtion och ständig utveckling en absolut och nödvändig förutsättning för att ge livet en känsla av lycka och ett meningsfullt innehåll. Vi skulle således kunna ta det lugnare. Polska från Ullared.

Tillväxt och livskvalitet

Semester eller hemester?

Det är semestertider och vi har de senaste dagarna fått beskrivet för oss hur även denna till formen jämställda rättighet har sin klasskaraktär. Möjligheten och viljan till att ge semestern sitt innehåll avgörs självklart av tex vilka ekonomiska resurser som finns inom respektive familj. I LO-tidningen kan man bla läsa följande; Om vi tittar tillbaka i tiden, så har arbetarna blivit rejält ifrånsprungna av tjänstemännen när det handlar om vad semestern får kosta. Sedan 1980-talet har tjänstemännens semesterutgifter ökat mer, både mätt i reda pengar och i procent.

Att skillnader finns eller t.o.m ökar kan man förklara på många sätt. Gemensamt för dem är att lönen och konsumtionsutrymmet är ett resultat av någon slags värdering av gjord arbetsinsats. En värdering som ibland bygger på tradition. Hemarbetsliknande arbeten klassas av tradition lågt eftersom kvinnor i gemen och dess arbetsinsats i historisk mening har ansetts vara mindre värt än mannens arbete. Efterfågeöverskott dvs det behövs fler utövare än vad som faktiskt finns tillgänglíga. En sådan grupp är läkarna som i stor utsträckning kan hålla uppe och öka sina löneanspråk p.g.a att man genom Läkarförbundet upprätthåller ett modernt skråväsende dvs verkar för att platserna till läkarutbildningen alltid understiger det faktiska behovet. Den dag när läkarkåren är större än behovet kommer inte att bli verklighet än på många, många år. En tredje faktor som avgör dagens skillnader mellan löntagare och löntagare är den s.k nyttoeffekten dvs det som för företaget eller samhället är det mest nyttiga skall kunna ges en högre privat avkastning än något mindre nyttigt. Att påstå detta är lätt. Att värdera graden av nytta är så förbaskat mycket svårare. Utifrån dessa tre aspekter värderas och avlönas vi. Tradition, konkurrens och nytta utgör viktiga fundament i svensk lönebildning. Skälen till att dessa tre faktorer över tid skall avgöra människors livsbetingelser känns för mig inte alldeles självklara och förnuftiga. Traditionen måste över tid moderniseras. Konkurrens som har sin utgångspunkt i någonting annat än en ärlig och öppen tävlan måste beivras. Nyttoaspekten är den mest tilltalande, men även den har sina brister. Nyttig för vem?

Det som återstår är en politisk värdering om hur och med vilka regler ett samhälle skall byggas. Grovt kan lönepolitik således handla om ökade eller minskade löneskillnader. För egen del är valet enkelt. Allt talar för att ett jämställt samhälle på alla sätt är ett bättre samhällen än ett samhälle med stora klasskillnader. Graden av jämställdhet får avgöras av folket, de avtalsslutande parterna och landets regering. Därför är det av betydelse vilka som får folkets förtroende i höstens val. Fågan om färdrikning handlar i stor utsträckning om ett val mellan Alliansen och De rödgröna.

På Facebook finna olik grupperingar kring några av våra politiker som - antar jag - ett försök att påverka valutgången. Huruvida detta är en framgångsrik politisk strategi är jag inte rätt person att bedöma. En liten invändning är dock att mycket av det politiska arbetet kan ske fördolt och i mjugg. Har sett att det finns grupperingr som:
Kan den här lyktstolpen få fler fans än Mona Sahlin eller
Kan den här soptunnan få fler fans än Fredrik Reinfeldt och
Sverigedemokraterna i riksdagen - Nej tack.

För egen del föredrar jag dock en politisk aktivitet som bygger på devisen "tand för tand, öga för öga" dvs att partiföreträdaren och det så kallade folket också möts i verkliga livet. Det är därför glädjande att Sossarna redan nu har igång sin valstuga i Söderköping och att Kommunals Rättvisebuss gjort sina besök i Västervik och på Borgholm. Detta kunde jag konstatera på en liten route i dessa semsestertider.

.