Får man TA vad man vill?

Under det senaste halvåret har en del utav samhällsdebatten handlat om hur man kan se på rätten att skaffa sig nödvändiga inkomstförstärkningar. Ordet för dagen – för att beskriva läget och tillståndet – har sin historiska hemvist hos katolska kyrkan och utgör en av det sju dödssynderna. Det är flera som uttalat sitt missnöje över den tendens i samhället som gör sig allt mer dominant. Det man talar om är den dödssynd som brukar beskrivas som överdrivet begär att samla ägodelar förenat med överdriven sparsamhet, vinningslystnad och snikenhet. Det handlar alltså om den alltmer utbredda girigheten. En girighet som för övrigt kan han många ansikten.

Häromdagen sågs ett par vänner utanför kommunens centrumanläggning. Dom hade – verkade det – varit tillsammans under en längre tid just den dagen. Båda var rejält berusade. Den ene så kraftigt att han föll från bänksoffan ner på marken och blev liggande där. Kompisen började oja sig över den slagne hjältens situation. "Vafan Ove! Nu måste du åka ambulans härifrån", ekade det ett flertal gånger fram mellan husen. Under tiden som det gavs uttryck för denna oro så muddrades personen på pengarna i sin plånbok. Plånboken lades tillbaka på magen under det att oron och detta att Ove nu måste åka ambulans fortsatte att ljuda över nejden. Så mycket kan ett kamratskap vara värt även om man suttit i samma båt under hela dagen. Förutom att Oves polare är ett jävla svin och brottsling så kan jag inte låta bli att betrakta honom som en galen girigbuk. Att så utan moral och etisk värdegrund se till sig själv och sina egna behov är så otroligt skamligt och fel.

Och på samma sätt är det när det gäller alla höga löner och astronomiska arvoden. Det finns ingen objektiv och neutral orsak till vad som bestämmer hur mycket någon är värd i lön eller arvode. I dagens samhälle är avkastningen sprungen ur försäljning av en produkt och att det finns konsumenter. Lönen och arvodet är i stora stycken socialt betingat (klass- och maktstrukturer) och ur den etik och moral som för stunden är dominerande. Girighetens ansikte tar pengar från bästa kompisen. Girighetens ansikte ser inte att den totala avkastningen skall fördelas mellan ett kollektiv med många skiftande arbetsinsatser. Vad vore en VD utan alla sina underlydande? Vad gör att Elmhagen ska ha så stora pengar? Vad ger människor i position rätt att på ett outgrunligt och skamfullt sätt ta astronomiska resurser för egen del samtidigt som andra tvingas avstå.

Kan det vara rätt att sno åt sig Oves eller andras pengar?

.

Hur ser bilden av oss ut?

Hur var det August Strindberg sa? Var det detta, att det sannerligen inte är lätt att vara människa. För hur vi än gör så finns det möjlighet att tolka, misstolka och på annat sätt gå förbi varandra när man tillämpar relationsskap. Människan är en social varelse som gärna lever i flock. Vid sidan om detta mänskliga och för oss naturliga flockbeteendet utvecklar vi unika relationer till personer i vår omgivning. När vi lär känna varandra så genomgår små vardagskurser i att ge och få av den personlighet som syns bakom den uppvisade masken. Resultatet av dessa möten skapar förutsättningar för relationer med djup eller att den får en mer ytlig karaktär. Det kan säkert vara olika saker som avgör om det blir det ena eller andra. Att som individ vara tydlig i vad man tycker och tänker är på ett sätt a och o. Om omgivningen skall gissa sig till vad man vill och önskar så blir det nog svårt och komplicerat. Fast kärlekens och den djupa vänskapens språk handlar nog också om något annat än att bara ta emot och bearbeta tydliga och konkreta ordvändningar i ett odiskutabelt budskap. Människans behov av uppskattning döljer också detta att bli förstådd eller förstå utan att beteendeordern är speciellt precist formulerad. Det är nog också viktigt att undvika en situation som uttrycks i Peter Kihlgårds roman om Kicki och Lasse. I den kan man bla läsa: egentligen gjorde du inte som jag ville. Du gjorde bara som jag sa.

Att vara det man lovar!

Det är sannerligen inte allt som är vad det ser ut att vara. Häromdagen gick jag förbi – vad jag trodde – en klädhängare. Döm om min förvåning när man på ett infoblad kunde läsa att man inte borde använda denna robusta konstruktion till att hänga kläder på. Den kunde nämligen tippa om man hängde en eller annan jacka på den. Allt är sannerligen inte vad man tror. Mot bakgrund av detta så finns det också anledning att fundera över bilden på personer, karaktärer och den svenska arbetarrörelsens ansikte utåt och den dolda själens avsikter. Saknar svensk fackföreningsrörelse den själ som gjort den till den lilla människans tro på en bättre och ljusare framtid? Har Wanja Lundby-Wedin låtit sig förblindats av ett ”herrskapsliv” där den officiella tanken om jämlikhet, jämställdhet och rättvisa sägs ut, men att det är på låtsas. Tycker man egentligen att det är en traditionellt borgerlig värdering om människors olika värde som osynligt men grundmurat leder en i ens vardagliga gärning.

Detta får man för ögonen när man tänker på den senaste AMF-skandalen med orimliga bonus- och pensionsavsättningar. Denna skandal sätter fokus på en för arbetarrörelsen viktig fråga. En gång i tiden företräddes anhängare av arbetarrörelsens värderingar av ledare som till viss del delade sina anhängares vardag. Visst hade många det bättre men gapet i livsvillkor var inte avgrundsdjupt. Det var inte alltför länge sedan som Tage Erlander avslutade sin statsmannakarriär. När det begav sig genomförde Socialdemokraternas ungdomsförbund en insamling för att bygga och ge paret Erlander en villa där man kunde leva som pensionärer på ålderns höst. Paret Erlander hade trots lång och trogen tjänst i staten och partiets tjänst inte gjort sig någon förmögenhet. Om man jämför detta – som skedde för drygt 30 år sedan med dagens politiker så växer helt andra bilder fram. Tänk bara Göran Persson och det egna godset i Sörmland så framträder en markant skillnad. Visst kan vissa av rörelsens företrädare lockas att högre prioritera makt och höga inkomster framför en genuin och äkta tro på arbetarrörelsens själ om ett samhälle som inte skilja på fattig eller rik.

Dagens arbetarrörelse kan man nog betrakta som oerhört stark. Samtidigt som den också måste ses som mycket svag. Den kan således ses utifrån två perspektiv. Å ena sidan är det en organisation som kan ses som ett företag med stora tillgångar i form av kapital och fastigheter. Man förvaltar medlemmarnas pengar. Detta sker i mångt och mycket på de villkor som råder i dagens marknadsorienterade och vinstmaximerande vardag. I den meningen blir det ingen skillnad på om Wallenbergarna eller LO förvaltar sina tillgångar. Och i det sammanhanget blir det också troligt att arbetarrörelseföreträdare lockas till att ha samma syn på ledarskapet och hur dessa ska premieras och avlönas. Kraften i motståndet blir alltför svagt, oäkta och anses inte vara framgångsrikt. Det är det som drabbat Vanja Lundby-Wedin. Jag vill inte för en sekund tro att hon inte vetat vad hon gjort. Snarare är hon ett av många offer för den kultur och de värderingar som finns i den ekonomiska företagareliten. Det är beklagligt att hon och andra inte väljer att göra aktivt motstånd även om det kanske skulle ske på bekostnad av en något lägre avkastning. Man måste trots allt försöka göra så att man sover bra om natten och törs visa sitt ansikte.

Å andra sidan är rörelsen – för stunden ganska svag – eftersom alltför många människor i opinionsundersökningar och på annat sätt tvivlar på rörelsens förmåga att hantera rådande situation. Det räcker inte att kritisera alliansen med mantrat ”för lite och för sent”. Om man ska bli trovärdig så gäller det nog att utifrån sin själ om jämlikhet, jämställdhet och rättvisa formulera tankar om en möjlig och önskvärd framtid. En klädhängare måste fungera som en klädhängare. Det räcker inte bara med att se ut som en.