Vad kan man få slåss för?

Ingen slog mig idag. Har jobba i helgen. Jobbar som skötare inom psykiatrin. Inte heller någon av mina arbetskamrater har blivit misshandlad. Däremot blev en kollega för en tid sedan slagen i magen och på armarna utav en patient som frågat efter och nekats en extra medicinering. Personal och andra patienter kom till undsättning och lyckades avbryta angreppet. Om inte detta skett så vet man inte hur det hade kunnat sluta. Kollegan blev mycket skakad och efter flera års anställning så valde hon att säga upp sig och byta yrke. En polisanmälan gjordes och angriparen har nu blivit dömd för rättspsykiatrisk vård för våld mot tjänsteman. Kollegan begärde att domstolen skulle utdöma 5.500 kronor i skadestånd för sveda och verk och för den kränkning som slagen innebar. Tingsrätten ansåg att det inte förelåg tillräckligt starka skäl för att utdöma de begärda 5.500 kronorna. Det skäl som tingsrätten åberopade som grund för sitt avslag var att våld ingår i jobbet och därför inte berättigar till skadestånd. Skrämmande sätt att resonera kan jag tycka. Tänk om man resonerade på samma sätt när det gäller mobbing. Om mobbing förekommer på en skola eller i samhället så är det inte rimligt att utdöma skadestånd eftersom mobbing ändå finns. Poliser skulle inte få några skadestånd vid tex en dödskjutning därför att en del av de kriminella är våldsbenägna och det vet man när man väljer polisyrket. Tänk om det var så att bara för att något redan förekommer så skulle det vara hinder för att ett skadestånd skulle kunna utdömas. Om det skulle vara så skulle vi nog se rättsväsendet som sjukt, ologiskt och otidsenligt.

Man slår också på andra ställen varandra. Inom idrottens värld pågår ett flertal kamper om titlar i slalom, bandy, skidor och ishockey. Det är time för slutspelshockey. Mesta mästarna Djurgården finns med och det är bra. Det är dock den lilla klubben med tradition, stort hjärta och en sjuhelsikes publik som får mitt stöd. De regerande svenska mästarna Modo har i tre matcher fått smaka Timrås sisu. Ikväll kan den fjärde raka segern komma och resan mot ett första SM-guld fortsätter med expressfart. Heja Timrå!

Även publicerad i Kommunalarbetaren (på nätet).
Fick förmånen att vara veckans bloggare under v 12. Detta är måndagens bidrag. Du kan också se den på denna länk.

tutut

Inte just nu, utan senare i så fall

Vi har en borgerlig allians som styr Sverige. Inledningen på deras mandattid präglades av en viss beslutsamhet. Visst tog man en hel del beslut. Oftast hårt kritiserade och impopulära. Dessutom var det en hel del av utspel om kommande förändringar alla med inslag av traditionellt borgerligt tänkande om att de som har mycket måste få mer och vanligt folk ska sättas åt.

Det är inga bonuspoäng och morötter utan straff och piska som gäller fuskande VAB-föräldrar, hårdare krav på långtidssjukskrivna, försämrade A-kassor m.m., samtidigt som man inte verkar ta ordet skattesmitare i sin mun. Syftet är uppenbart och man måste betrakta det som traditionell högerpolitik. Med ökad konkurrens, med ökad otrygghet och med ökad marknadsanpassning så kommer många att tvingas nöja sig med mindre. De som drabbas hårdast tvingas neråt på den socio-ekonomiska skalan samtidigt som andra genom skråtänkande och begränsade utbildningsplatser höjer sin status och lön. Ur ett perspektiv är till och med arbetslöshet till gagn för att öka konkurrensen och hålla priserna (läs lönerna) nere. Det innebär nog att vi får fler skoputsare och reklamutdelare. Vad tjänar egentligen alla de som delar City, Metro och Punktse. Det står så många på så många ställen. Vari ligger lönsamheten? Är de billig arbetskraft med dåliga anställningsvillkor eller har tidningarna stora annonsintäkter? Situation Stockholm säljs av så få gatuförsäljare trots att den både är annonsfinansierad och kostar.

Man måste ha klart för sig att konkurrens alltid skapar en vinnare och en eller flera förlorare. Efter rivstart och ministerskandaler har alliansen verkligen tappat styrfart. Nu verkar det stiltje i verkstan. Omvandlingen av Sverige är timeoutad. Tycker att man dagligen och stundligen får signaler om att det man tänkt inte kan bli av. Inte just nu, utan i så fall senare - utgör snart det alliansmantra som beskriver deras politik. Det verkar inte bli något av tanken på obligatorisk A-kassa (bra!). Det verkar inte bli någonting av tanken om att man inte själv får försäkra sig om förbättrat inkomstskydd för långtidssjuka (bra!). Tidningen Arena har på ett bra sätt behandlat alliansens aktuella tillkortakommande.

Även publicerad i: Punktse.se - nätupplagan

Laget i mitt hjärta

I prövningens stund får man veta vilka som är ens vänner. Ytterst handlar det om vilka som är beredda att stötta och vilka som likt hyenor ser ett presumtivt offer att sätta tänderna i. Laget i mitt hjärta befinner sig just nu i en tung period. Den senaste turbulensen i föreningen kan skapa grund för negativa trender och tendenser. Det kan också – rätt hanterat – skapa styrka och jävlaranamma. Kanske avgörs det hela av hyenor och supportrar.

”Nubbens” sorti är olycklig. Han symboliserar för många den som byggt lag, organisation och förutsättningar för att tillhöra den svenska eliten. Men det finns andra viktiga kuggar. Det gäller nu att gilla läget. Beror hans avhopp på att han i Timrå nått vägs ände. Man kunde antyda den förklaringen i ett TV-paussnack under LG-hockey Tour. Om han har ambitionen att bygga stort och de ekonomiska villkoren inte medger det, då blir skilsmässan oundviklig. ”Nubben” skall ha lycka och framgång i Frölunda. Nu gäller det att hitta en ny ”Nubbe” som med små medel (i jämförelse med drakarna) ser utmaningen att bygga lag med hjärta, ambition, energi och slagkraft. En klonad men något yngre ”Nubbe” vore inte helt fel.

Lagets skador är olyckligt. Fy faan för Wikegård som i hockeykväll på sin ”värsting lista” ger en käftsmäll till lagets doktor.
– Man måste gå till botten med allt och den första som borde avgå är doktorn, säger Wikegård.
Helt onödigt kan jag tycka. Visst finns det anledning till en viss oro. Timrå och långa skadelistor känns ibland som synonyma begrepp. Laget spelare drabbas ofta av ”förslitningsskador”. Kanske tränar laget något annorlunda än andra och att detta sliter på vissa. Fredrik Warg i MoDo har uttalat sig om detta. Han framhåller och säger sig gynnas av det sätt som sker i Timrå. Andra kanske missgynnas.

Lagets attityd är viktigt. På papperet har nog Timrå aldrig haft ett mer slagkraftigt lag. Nu förmörkas denna bild av långtidsskador och annat djävulskap. Att det blir energitapp kring detta är nog oundvikligt. Samtidigt finns det anledning att vara förhoppningsfull. Timrå får fortsatt mitt stöd. Tror att laget trots en lång förlustrad har kapacitet att resa sig och komma tillbaka. Med spelarnas proffsiga inställning och med Timrås adelsmärke av stark, intensiv och uppoffrande skridskoåkning kommer laget att överraska många expertkommentatorer.

Supportrarna är en oumbärlig tillgång. Nu gäller det att visa färg. Min dotter bor långt ifrån EON-arena. Som nyfödd hade hon fysisk kontakt med Timrå och trakten runt Östrandsfabriken. Idag bor hon i kungliga huvudstaden. Hon är dock en inbiten Timråsupporter. En viktig anledning till detta har varit Timråklacken med sin trumma, sitt engagemang och sin varma humor. Man gav dessutom uttryck för en kärlek till laget och man skrek inte okvädesord över domare eller motståndare. Det var ”Vi älskar Timrå” och inget ”Vi hatar Modo”. Åter till detta!

Det är nu det gäller. Fighters don´t quit.

-Vi ger… vi ger… vi ger aldrig upp (bom,bom)!



Även publicerad i: Dagbladet-Sundsvall den 20 februari