april 12, 2011

Gratis på buss och tåg


Kan man tänka sig att ge kollektivtrafikresenärer ett bidrag för att stimulera till mer resande i kollektivtrafiken och för att ge fler buss- och tågchaufförer jobb. Varför inte tänkte jag och spånade fram ett förslag enligt nedan. Genom att göra det billigare att åka kollektivt kommer fler att åka. Ökad efterfrågan skapar fler jobb. Fler av de utlandsfödda som har svårt att få jobb skulle ge få sin chans som chaufför. Detta skulle också minska andelen svarttaxin och annat svartarbete som är förknippat med kommunikationer. Suveränt bra om man lyckades med detta.

Man behöver bara besluta om ett skatteavdrag som gör det möjligt att subventionera resor med buss och tåg. Det skulle vara övertygande om dessa subventioner framförallt vände sig till speciellt utvalda grupper. En ansvarstagande politisk majoritet borde villkora på följande sätt. Halvera eller ge gratisresor till särskilt viktiga kollektivtrafikresenärer. Varför inte destinera detta resebidrag (RUK = resa utan kostnad) till personer som äger bostadsrätt, sommarstuga eller villa. Bland dessa boendeformer finns en hel del höginkomsttagare. Det är också bra eftersom dessa i högre grad har flera bilar i hushållet. Dessa familjer bör stimuleras till ökat kollektivtrafikåkande.

Ingen dum ide alltså! Fast jag måste i ärlighetens namn till viss del säga att förslaget är kopierat från det nuvarande ROT och RUT. Hela 85-90% av alla skattebetalare kommer inte i åtnjutande av dessa bidrag. Inget bidrag utgår till underhåll och upprustning av hyresrätten. Har man däremot råd att som fastighetsägare att underhålla för 100.000 per år så får man halva kostnaden betald av staten eller om man så vill från de andras skatteinbetalningar. På liknande sätt är det med köpta tjänster i hemmet. För att kunna utnyttja det så behöver man redan ha ett stort ekonomiskt utrymme för att få subvention. RUT och ROT beräknas i år kosta 20 miljarder kronor. Lika mycket som hela polisväsendet.

april 03, 2011

Förebilder!




Det är viktigt med goda förebilder. För det är nog sant som man säger att barn och för den delen även andra vänder sig mot personer eller företeelser som man ser upp till och vill efterlikna. Var häromdagen och såg filmen BOY på Zita-biografen. En inte alltför upphetsande och spännande film med fattigdom, utsatthet och otrygghet som en alldaglig inramning. Handlingen kretsar kring pojken Boy på landsbygden i Nya Zeeland. Drömmen om framtiden fanns inte där annat än genom Michael Jackson och förhoppningarna på en efterlängtad och önskad pappa. Livet saknar reella möjligheter och fantasins drömmar bildar livets underlag. Fadern och sonen söker sitt hopp och framtid genom att leva en fiktion.

Visst är det viktigt med förebilder. Det är också viktigt att dessa förebilder har sin förankring i det samhälle vi lever. Att leva i uppskattning för Michael Jackson och en droganvändande oansvarig och inte fullvuxen smågangster till pappa bådar inte gott.

Socialdemokratin har haft sin extrakongress. Ny partiledare är vald. Detta är och hoppas man skall bli startpunkten för ett trendbrott som återigen ska göra partiet dugligt att styra Sverige och få valmanskårens förtroende. Den nya Socialdemokratin hoppas kunna bli den förebild som kan locka till sig en stor valmanskår. Ur mitt medborgarperspektiv så är det oklart om den nya Socialdemokratin är den förebild som jag och många andra har förhoppningar på. Trögt i portgången har det nock varit;

- Östros får lämna och avtackas under skamligt ohederliga former (Aftonbladet) Betyg: IG

- Nyhetsinslag på TV där löften om översyn av tågsammelsuriet ges. Det som är dåligt för resenärer och företag måste åtgärdas. Betyg: MVG

- Juholts bedragardömde fästmö skymmer sikten. Betyg: Negativt omdöme, betyg inte rimligt

- Ommöbleringarna i S-laget. Kritik hade blivit stark om gamla gardet suttit kvar. Bra med nya ansikten och röster, men svårt. Betyg: VG

- Nye ekonomiske talesmannen Tommy Waidelich har utnyttjat ROT och RUT. Betyg: Besvärande. Betyg inte rimligt.

- Debattartikel i DN får inget genomslag och känns i sig inte speciellt förnyande. Snarare traditionell S-politik utan profiländring. Betyg: G


Nja inte vet jag! För egen del så står jag kvar på marken med båda fötterna på jorden. Inget lyft men fortsatt försiktig nyfikenhet. Vad kommer härnäst?

.

mars 28, 2011

Arbetstid, övertid eller fritid?


Arbetslivet förändras. Det finns idag två tydliga trender. Å ena sidan de arbeten där arbetsinnehållet utarmas. Enklare och mindre komplicerade arbeten där den anställde lätt blir utbytbar. Med Tayloristisk terminologi så är tendensen mot en alltmer uppstyckad och detaljerad arbetsuppgift. Ett alltmer utarmat arbetsliv är således den ena trenden.

Samtidigt med detta finns det å andra sidan en trend som i arbetslivforskning kallas för det gränslösa arbetet. Det gränslösa arbetet innebär att man har arbete, arbetsuppgifter och tekniska hjälpmedel som inte kräver att man stationärt finns på en arbetsplats. Man kan ibland jobba hemifrån, från ett café, på tåget eller egentligen varthälst ifrån där mobiltelefon och dator kan kopplas upp. Förutom denna "frihet" så kan arbetet utföras när som helst dvs den avgränsade arbetstiden blir allt mer diffus och riskerar att bli allt längre. Till detta kan man också foga att den konkreta arbetsuppgiften inte är konkret och precis utan tenderar att öka i omfattning. Den enskilt anställde lever sitt arbete och arbetsgivaren tappar till viss del kunskap om vad, hur och när arbetet genomförs. Arbetsgivaren ser bara till resultatet. Arbetet riskerar också att svälla utan att arbetsgivaren har kunskap om vad som händer. Den anställde har ett stort bestämmande över var, hur och när den utför sitt arbete. En ”frihet” som skapat att gränserna mellan arbetstid, övertid och fritid blivit alltmer utsuddad. I den meningen blir arbetet gränslöst och svårdefinierat. När jobbar man, vad är övertid och när är det fritid?

Hur dessa båda trender förhåller sig tillvarandra är en central fråga i hur man borde angripa och försöka utveckla den framtida arbetsmarknaden. Det är enkelt att säga att trenden med det alltmer utarmade och specialiserade arbetet med hög grad av enkla monotona arbetsuppgifter och utbytbarheten är av ondo. Medan den andra trenden med det gränslösa arbetet är liktydigt med en praktisk vision av det goda arbetet. Ett arbete som är roligt, stimulerande och där varje anställd har en suveränitet att planera, verkställa och utföra sina arbetsuppgifter. Eller är det så att det gränslösa arbetet snarare är en ”proletarisering” och påbyggnad på löntagarens ofrihet. Före industrialismens inträde i Feodal- och bondesamhällets tid stod undersåten till Herrens förfogande under dygnets alla timmar.

I det gränslösa arbetet finns det två tendenser som fack och arbetgivare måste hitta ett gemensamt förhållningssätt till. Den ena är att finna ett svar på frågan: När arbetar man? Att tex under tandborstningen lösa ett arbetsanknutet problem, är det att arbeta och ingår det i arbetstiden. Kan man kräva betalt för detta? Ur min synpunkt är det en ganska enkel frågeställning att besvara. En sådand frågeställning är av samma karaktär som när industriarbetaren la sina förslag i förslagslådan. Han fick möjligen nån krona för förslaget men knappast att rakningen räknade som arbetstid. I den meningen var arbetstiden snävt förknippad med att vistas på arbetsplatsen. Allt annat arbete var förknippat med fritid även om man tänkte på jobbet. Däremot kompliceras frågeställningen om man för in ett övertidsbegrepp. Arbetstiden förutom normalarbetstiden är övertid. En övertid som överstiger 200 timmar under ett år kräver dispens och acceptans för att fortgå. I det perspektivet blir det gränslösa arbetet något mer komplicerat. Att arbeta mer än den lagstadgade eller avtalade normalarbetstiden är i någon mening övertid och borde behandlas som det dvs det borde utgå övertidsersättning och det borde registreras i övertidsbanken. Vi vet idag, att det finns anställda som arbetar 50-60 timmar i veckan utan att övertid registreras som övertid. Det har snarare blivit ett slags normaltillstånd. Vad ska man tycka om detta?

Det finns dom som säger att det gränslösa arbetet är den moderna framtida arbetsplatsen, där det enskilda engagemanget och motivationen är fundament i ett kreativt arbete där individen har ett stort och avgörande bestämmande i vad, hur och när ett arbete kan utföras. En frihet som förutsätter en låt oss kalla det flexibel/ökad normalarbetstid. Det finns -har jag hört - fackliga förtroendemän som ser den utvecklingen som något inte dåligt och något som man inte borde reglera. Ståndpunkten bygger mycket på deras egen situation. Intressant och utvecklande arbete och man vill göra mer än vad som krävs/förväntas eller vad arbetstidens längd möjliggör. För egen del kan jag känna respekt för den tankegången även om man måste inse att en sådan inställning knappast är giltig under hela ens tid som verksam i arbetslivet. Därför är det viktigt att facken sätter ner foten och bromsar en utveckling där det gränslösa arbetet med oreglerade arbetstider inte får fotfäste på den svenska arbetsmarknaden.

Varje anställd har att producera det som man förväntas göra och är anställd för att göra detta under en förutbestämd arbetstid. Arbetstid utöver detta måste i grunden betraktas som övertid. Övertid kan delas in i två former. Den frivilliga, där den enskilde av eget intresse jobbar mer tid än vad som krävs eller förväntas. Med risk att ribban och de indirekta kraven höjs och förväntningarna stegras, så att den till slut utgör ett måste. Det frivilliga har därmed blivit ett tvång. Då har vi den tvungna övertiden där arbetets intensitet och mängd blivit alltmer omfattande. För att klara det som man förväntas göra så tvingas man till att jobba 40-50 timmar per vecka, utan att någon övertid noteras. Detta måste de fackliga organisationerna beakta och ta på största allvar. Den proletarisering och den form av livegenskap som kommer ur en sådan utveckling kan knappast vara förenligt något fackligt mål eller vad man kan mena med den goda arbetsplatsen.