Lödighet

För inte så länge sedan fanns det en alldeles bestämd uppfattning om arbetare och böcker. Möjligen är denna uppfattning sprungen ur den verkligheten att skolan och därmed möjlighet till utbildning endast var förunnat ett fåtal. Möjligheten att utbilda sig i ett Sverige med endast 6-årig folkskola och obefintlig fortsättningsskola var för de lägre samhällsklasserna en omöjlighet. Till skillnad från idag när samhället arbetar med problem som bristande motivation och skolk så såg dåtidens problematik helt annorlunda ut. Möjligheten till utbildning var begränsad. Det fanns hos stora grupper av vanligt folk en vilja till utbildning som man var förhindrad att delta ta i. För inte så länge sedan var det vanligt att man hörde äldre människor beklaga sig över att de inte fick gå i skolan som de velat.

Möjligen är det i den vardagsbilden som en del gav uttryck för tankar om att ”böcker i ett arbetarhem visar på bildning” dvs där bodde personer som inte lät sig nedslås och kuvas av ett bristfälligt samhälleligt utbildningssystem. Dessa människor sökte på egen väg den bildning man kunde finna i boken och läsecirklar. Dessutom var boken inte bara ett behövt textinnehåll. Det var också en produkt, en statussymbol. Vackert inbundna böcker stod högt i rang.

För egen del kom jag att präglas av bokens betydelse i hemmet, trots att min uppväxt gav långt bättre utbildningsmöjligheter än tidigare generationer. Trots detta har boken fram till alldeles nyligen haft en särställning hos mig. Böcker skall vara egna, böcker skall sparas, böcker innehåller en genuin och tidlös text av intresse för all framtid m.m. Så gott som ingen köpt bok har därmed fått lämna hemmet. Vare sig den upplevts som dålig eller bra. Det håller dock på att ske en förändring. Alltmer har insikten om att boken mer måste betraktas som en färskvara än ett tidlöst dokument gjort sig gällande. Vilket betytt att jag aktivt ställt mig frågan om vad som behöver finnas kvar av min lilla bokskatt. Har helt sonika böjrat läsa om böcker för att få svar på frågan om dess aktualitet idag och om de ska bevaras eller inte. Under de senaste dagarna har en rad av nobelpristagaren och författaren Pär Lagerkvists böcker fått sig en ny bedömning. Hans böcker har till det yttre en mycket religiös inramning. De handlar helt sonika om bokens huvudperson och andra människors sökande efter det heliga landet. För att finna det heliga landet genomförs pilgrimsfärder. Vem som lyckas och vilka som inte lyckas ger hans böcker inte riktigt svar på, däremot finns det mycket som pekar på att den som följer konvention, lag och har lyckade yttre förutsättningar inte alltid betyder detsamma som att lyckas nå fram. Det finns en frågeställning om det sanna kontra det ”sanna” som kittlar. Till sitt yttre handlar hans författarskap om ett religiöst motiv och religiösa symboler. I min tolkning låter jag det heliga landet få symbolik av uppnådd lycka eller den utvärderande slutstation som döden innebär. Fram till dess har vi att vandra livets väg (pilgrimsfärd). Hur och under vilka förutsättningar vi gör det har viss betydelse, men det viktiga är trots allt hur lödiga vi är som människa. Det gäller att vara lödig dvs äkta och gedigen mot oss själva och gentemot vår omgivning. Böckerna: Gäst hos verkligheten, Själarnas maskerad, Bödeln, Dvärgen, Barabas, Ahsverus död, Pilgrim på havet, Det heliga landet och Onda sagor finns inte längre i min närhet. Frågan om vad det äkta livet är och hur man ska leva för att uppnå den sanna meningen med livet är självklart också viktigt idag. Men den förlorar i kraft av att åskådliggöras i en miljö som inte har bäring i ett alltmer sekulariserat samhälle.

.

Bröllopsfest, fotbollsfest och jämlikhetsfest

Äntligen har de unga tu fått varandra. Den massmediala bevakningen av kungahusets förestående giftermål har varit mastodontiskt. Det finns kritiker av detta tillfälle. Inte kanske så mycket kring själva giftermålet. Det är i sig vackert och gulligt. Dessutom har prinsessan skapat sig en prins genom sin kärleksrelation med en pojk från den svenska myllan. Det är också vackert med en prinsessa av rang som finner en man från folket. Verkligheten överträffar sagan för en stund.

Det finns också uppfattningar om Sydafrikas satsningar på att arrangera VM i fotboll. Visst är det också trevligt och underhållande med det arrangemanget. Visst kan man framledes också kunna dra nytta av denna satsning. Men, det finns också dom som anser att de 30 satsade miljarderna bättre hade behövts inom andra områden. Inget eller mycket lite samhällsresurser läggs av den Sydafrikanska regeringen på kampen mot AIDS. Hela 15 % av landets befolkning är drabbad av AIDS. Det innebär att runt 7 miljoner människor bär på sjukdomen.

Ofta är det nog så att såväl fattig som rik vill visa upp ett ansikte som speglar lycka, framgång och fest. Visst är det bra att vi skapar sk festliga tillfällen och att vi partajar kring olika samhälleliga företeelser. Men .........................

Om världens befolkning krymps till en liten by på 100 personer. Om dessa personer skulle stå i proportion till hur det förhåller sig i världen av idag, så kommer följande bild fram. Sex personer äger 59 % av välståndet. 80 av 100 personer bor i undermåliga bostäder. Hälften av befolkningen lider av undernäring. Det finns 70 analfabeter. Och slutligen; En enda person äger en dator. Källa: Öja pastorats församlingsblad.

Ur denna lilla men pedagogiska jämförelse finns en hel del att hämta.Sånt som vi - när det är åtgärdat - kan festa kring.

.

Från mitt fönster

Det var drygt 90 grader i bastun. Hur varmt det är i de politiska rummen finns det tyvärr ingen uppgift om. Trots att avgörandet närmar sig. Det är inte lång tid kvar innan valdagen är här och vi vet vilka som får styra Sverige den kommande mandatperioden. Utifrån de alltför täta och uppmärksammade opinionssiffrorna verkar det bli stenhårt. Ena dagen alliansen som någon dag senare avlöses av en majoritet för de rödgröna. För att senare svänga igen. Den fragmentiserade och det mediainfluerade politiska agerandet skapar alltmer oportunistiska väljare. Tidigare fanns en fara för demokratin i enfrågepartierna dvs att partierna drev en fråga och saknade strategier för helheten. Numera finns en fara i att valmanskåren uppträder på ett liknande sätt dvs man röstar på det parti som för stunden har den bästa godispåsen till fredagsmyset. På något annat sätt kan man väl knappast förklara de svängiga opinonssiffrorna. Den ideologiska eller klassmässiga grunden har alltmer minskat i betydelse.

En gång i världen sa den socialistiska anfadern Karl Marx att "arbetarklassens frigörelse skall vara dess eget verk". Marx gav en förklaring om hur samhället (det kapitalistiska) är organiserat och fungerar. I den analysen gav han ett besked om att arbetarklassen var den klass som blev utsugna och gick miste om värden som den producerade. Värden som gick arbetarklassen ur händerna och hamnade hos kapital- och fabriksägare. Och till en del även en begynnande medelklass. För att råda bot mot detta så förordade Marx politisk aktiviet. Formad och utförd av de som ville frihet och för att få till stånd en bättre fördelning av de värden som skapats. Socialdemokratin och Vänsterpartiet är två grenar från detta Marxistiska släktträd. Vänsterpartiet kom länge att vara elitistiskt och icke demokratiskt. Socialdemokratin har dock alltid haft demokratin, folkligt engagemang och reformismen som tre centrala fundament i sin uppbyggnad. Frigörelsen och samhällets utveckling skall bygga på att möta den kapitalistiska eller marknadsorienterade utvecklingen med reformer som ökar trygghet och ger en jämnare fördelning av samhällets resurser.

Det här var enklare både att formulera och få stöd för i ett samhälle som ännu inte tangerat välfärdsstatens nivåer. Dessutom var klasstillhörigheten mer förankrad i var och en. Man visste vem man var och man visste vad reformer konkret innebar för den egna livssituationen. Det gick relativt enkelt att forma en politik för de många. Idag är det nog inte lika enkelt. Tanken om morgondagens stora reform finns inte där som dom gamla frågorna om Rösträtt, pension, grundskolereformen, den allmäna och goda sjukvården mfl. En av dagens viktigaste frågor är miljön och klimathotet, men ack så besvärlig att hantera och få ett massivt stöd kring. Höjd bensinskatt verkar tex inte i alla stycken vara vänsterpolitik eftersom den får klä skott för de rödgrönas sviktande opinionssiffror.


Det är banne mig inte så lätt. Dessutom så förvånas och förundras man över vilka eller vem som gör politisk karriär i dagens politiska system. Karl Marx sa att arbetarklassens frigörelse ska vara dess eget verk. Rimmar det bra ihop med de senaste dagarnas nyhet om att Socialdemokratin saknar låginkomsttagare. Nu gäller detta till riksdagen och kanske bör man inte uppröras över detta. När det gäller förtroendevalda till landets olika Kommunfullmäktigeförsamlingarna är siffrorna kanske inte lika alarmerande. Fast visst vore det bra om folket företräddes av folket dvs de beslutande församlingarna utgjorde ett genomsnitt av väljarna.

.

Gäst hos verkligheten

Kristdemokraterna vill nischa sig som att dom är och företräder verklighetens folk. Vem eller vilka som utgör verklighetens folk och vilka som inte gör det, kan vara nog så svårt att förstå. En Kd-definierad kulturelit utgör inte verklighetens folk, men i övrigt? Författaren och Nobelpristagaren Pär Lagerkvist försökte redan i förra seklets början ge sin bild på verklighet och verklighetens folk. I den självbiografiska boken Gäst hos verkligheten formas en berättelse om hans uppväxt och ungdom. En bok som idag inte har speciellt mycket verklighet att förmedla. Lite grovt kan man beskriva innehållet som ett tidsdokument om några människors livsbetingelser. Ett centralt tema är huvudpersonens förhållande till döden, Gud och Guds existens. Efter att läst detta verk går det inte att konstatera annat än att boken idag saknar aktualitet. Som historiebok håller den inte heller måttet. Den boken kommer att få lämna bokhyllan och förflyttas till pappersinsamlingen. Det som dock gjorde intryck var följande små rader: Ja, världen den var hur som helst. På det ena viset och på det andra, det var ingen reda med den. Det var alldeles som det föll sig. Inte lönade det sig mycket att ha några särskilda önskningar beträffande den, det såg man nog.

Och det är väl så det funkar. Verkligheten och verklighetens folk kan ha helt olika och skilda perspektiv på livet och tillvaron. Det borde Kristdemokrater och andra ta till sig. För egen del har min egen politiska metafor varit att bygga politiskt tänkande kring begreppet hur vanligt folk har det dvs majoriteten av en population. Kring dessa, det vanliga folket, finns dom som har det sämre och dom som har det bättre. Även detta skall man självklart förhålla sig till. Enligt det synsättet så kan man konstatera vissa borgerliga partier aktivt driver en politik för ökad otrygghet bland gruppen vanligt folk. Det finns en rad bevis för detta. Ett av områdena är krav på förändrade villkor för oss löntagare. Hur i all sin dar kan det bli ett bättre och modernare samhälle om man ökar vanligt folks otrygghet. Centern och CUF verkar i vissa frågor ett syndikalistisk eller anarkistiskt alternativ i den borgerliga alliansen. Centerns angrepp på fackföreningsrörelsen och kravet på att avskaffa Lagen om anställningsskydd (LAS) är ju helt sanslöst. Hur kan det gynna vanligt folk i vardagen. Dessutom är det så att man totalt har missuppfattat lagen. Turordningsreglerna i LAS är förhandlingsbara och gäller i grunden bara människor med samma kompetens. Centerna blandar äpplen och päron för sin sak dvs öka otryggheten bland vanligt folk.

I gårdagens Aftonbladet finns en artikel som redovisar internt bråk i alliansen vad det gäller den svenska arbetsrätten. Det bär mig emot, men för en liten stund är jag nöjd med Moderaternas analytiska förmåga.